All vår kulturkärlek

Som av en slump råkar Sveriges två kanske största fans av soulstjärnan D’Angelo båda befinna sig på Sydsvenskans kulturredaktion. När Anna Hellsten och Patrik Svensson ombads skriva om något de förbehållslöst älskar svarade de i kör "D’Angelos tio år gamla album Voodoo såklart!”. Här är deras liner notes.

1. Playa Playa
(D'Angelo/Angie Stone/Amir "Questlove" Thompson)
Producerad av: D'Angelo
Anna: En "playa" är ett centralbegrepp inom hip hop-och gatukulturens språk: någon som är bra på att festa, ragga och få folk exakt dit de vill. En playa-playa är följaktligen, åtminstone enligt nätlexikonet Urban Dictionary, någon som är alldeles extra bra på att ragga och få folk exakt dit de vill. I inledningsspåret på "Voodoo" använder D'Angelo begreppet i överförd bemärkelse och liknar sin musik vid en basketmatch - han och bandet är musikens playa-playas som spelar hårdare, bättre och tightare än alla andra: "Steal U wit my 2 shot/Control U wit my drop/Blaze U wit my handle/Bless U wit my pops/Play U like a pro/And take over the show".

D'Angelo skrev låten ihop med Questlove och Angie Stone, och sätter bokstavligen tonen för albumet med sin utpräglat jammiga och frisläppta låtstruktur. Många av de första albumrecensenterna undrade om D'Angelo bara skulle hålla på med groove-orienterad musik från och med nu, och det är en begriplig fråga - de som väntat sig samma stramt komponerade låtar som på "Brown Sugar" fick genast gnugga öronen och tänka om. Utöver den lågt mixade, flerstämmiga sången är det bara Roy Hargroves återhållna trumpetspel som gör låten till mer än bara en magiskt snygg basgång.

2. Devils Pie
(D'Angelo/Christopher "DJ Premier" Martin)
Producerad av: D'Angelo och DJ Premier
Patrik: ”Devils Pie” var med på soundtracket till den nu bortglömda filmen ”Belly” redan 1998. Det var då jag hörde den, fortfarande fullkomligt överväldigad av D’Angelos debutalbum ”Brown Sugar” från 1995. ”Devils Pie” var i över ett år en nästan plågsamt kittlande påminnelse om vad som komma skulle.

Det är märkligt med första möten, eller minnet av dem. Fortfarande när jag lyssnar på den kan jag känna igen den där känslan av löfte och förebådelse. ”Devils Pie”, skulle det visa sig, förebådade en skiva som jag nu utan att tveka håller som musikhistoriens finaste. Det är ett ställningstagande jag kommer att stå fast vid livet ut.

Men det lustiga är att som förebådelse var ”Devils Pie” förvillande. Med sitt DJ Premier-beat och sitt driv är den knappast representativ för ”Voodoo”. För mig är albumets kärna istället de ickelinjära, långsamma och suggestivt rullande soulballaderna som är samlade i cd:ns mitt. Där, i mitten, är saker som melodi, början och slut, bara ovidkommande detaljer. Där är den hypnotiska, evigt upprepande känslan av omhändertagande allt.

Men jag tycker fortfarande mycket om ”Devils Pie”, det är i grunden en bister och villrådig uppgörelse med religionen: ”Who am I to justify/All the evil in our eye. When I myself feel the high/From all that I despise”.

Syndens lockelse och botgörelsens befrielse. Igen och igen. Det är soulhistoriens motsvarighet till Palestinakonflikten. Ett slag utan slut.

3. Left & Right
(D'Angelo/Reginald "Redman" Noble/Clifford "Method Man" Smith/Kamaal "Q-Tip" Fareed)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: Rapparna Redman och Method Man, vid den tiden hip hop-världens egna Cheech and Chong, stökar runt i pårökt yra genom hela låten. Inte så klokt. Det finns två uppenbara skäl till att D’Angelo ännu tio år senare inte lyckats följa upp ”Voodoo”. Det första är hans drogproblem.

Det andra skälet återkommer vi till.

4. The Line
(D'Angelo)
Producerad av: D'Angelo
Anna: En av plattans mest minimalistiska låtar, och en där D'Angelos makalösa falsettsång är extra framträdande i produktionen - kanske ett medvetet val eftersom låten är det närmaste en programförklaring han kommer: "I've been gone for so long/I just wanna sing my song/I know u been hearing a lot of things about me". Det där med att vilja få vara ifred och "sing my song" var en mer politiskt laddad formulering än man kanske kan tro. I en intervju med journalisten Errol Nazareth inför skivsläppet yttrade D'Angelo hårda omdömen om den samtida R&B-scenen: "Modern R&B är ett skämt, och det sorgliga är att folk som spelar in den där skiten tar det på hundra procent allvar. Det är så ledsamt - de har gjort svart musik till en renodlad klubbgrej".

5. Send It On
(D'Angelo/Angie Stone/Luther Archer/G Brown/R Bell/R Westfield/R Mickens/W Sparrow/C Smith/D Thomas/R Bell/ G Redd)
Producerad av: D'Angelo
Anna: Angie Stone - D'Angelos exflickvän och mamma till hans son - var med och skrev plattans kanske mest konventionellt konstruerade låt. Eller såhär: "Send It On" är den enda låt som funkat nästan lika bra på "Brown Sugar"-albumet med sin snyggt utmejslade vers och refräng. Hargroves kornettblås är en vital del av låten, liksom jazzbasisten Pino Palladino på kontrabas (han var också med på turnén). D'Angelo spelade i princip alla övriga instrument själv, och såg till att få använda instrument med en historisk tyngd: däribland mikrofoner och en Fender Rhodes som Stevie Wonder använt till sitt "Talking Book"-album, och ett mixerbord som tillhört Jimi Hendrix. "Jag tror att Jimi var där", har D'Angelo berättat. "Jimi, Marvin Gaye och alla de där vi försökte närma oss. Jag tror att de var där och välsignade det vi gjorde."

6. Chicken Grease
(D'Angelo/James Poyser/Amir "Questlove" Thompson)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: D’Angelo växte upp i den amerikanska pingströrelsen, från födseln bekant med andedop, tungomålstalande, handpåläggning och extatiska böneritualer. Både hans pappa och hans farfar var pastorer. Inga kvinnor i församlingen fick bära smink eller smycken.

I en intervju i Vibe berättade D’Angelo om ett minne från när han var tolv år. En kvinna i församlingen hade blivit besatt av demoner och en kväll vid en ceremoni fick hon ett utfall. Hon slet bibeln i bitar, klädde av sig, utförde sexuella rörelser, fradgade från munnen. Hon rusade ut på parkeringen, klättrade på bilarna och skrek. Hela församlingen följde efter, omringade henne och började sjunga och be. Till sist kom D’Angelos farfar fram, lade handen på hennes panna, och först då föll hon till ro.

"Chicken Grease" låter som om den vore inspelad på den där parkeringen utanför kyrkan. Prästsonen D'Angelo vänder församlingen ryggen och tar den galna kvinnan i handen. Efter försöken till botgöring i ”Devils Pie” är det här återfallet.

7. One Mo Gin
(D'Angelo)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: Den där grymtande orgeln alltså... Som en gammal lungsjuk man som går uppför en trappa. Hur gör man något så vackert av något så anskrämligt?

Förutom Pino Palladinos bas spelar D'Angelo alla instrument på låten. På hela "Voodoo" spelar han för övrigt merparten av instrumenten. Allt från trummor till gitarr och allehanda klaviatur. Redan 1995 sa han i en intervju: "I was one of those guys who read the album credits and I realized that Prince was a true artist. He wrote, produced, and performed, and that's the way I wanted to do it". Han är i den bemärkelsen en gammaldags artist. Han lägger en uppenbar ära vid att behärska hantverket.

Än mer anmärkningsvärt är dock att han inte bara arrangerat utan också lagt varenda litet sångpålägg på hela albumet. Och det är, minst sagt, många sångpålägg.

8. The Root
(D'Angelo/Charlie Hunter/Luther Archer)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: Varför kallade han albumet ”Voodoo”? Denna märkliga trosrörelse, en blandning av europeisk katolicism och afrikanska stamritualer, utvecklad av slavar i Karibien. I det protestantiska USA fick den delvis ett annat innehåll. Mer vikt lades vid sexuell eller sensuell utlevelse, ett arv kanske framförallt från New Orleans mäktiga voodoo-prästinnor på 1800-talet. I den svarta södern, där den amerikanska voodoon främst spred sig, fick den också ett annat namn: ”root work”. Begreppet åsyftade både den medicinska grenen och trosuppfattningen i stort. Att praktisera voodoo kallades ”to work a root”. En ”root worker” var en som både kunde lägga en förbannelse och häva den. Både plåga och befria.

Första raden i ”The Root” lyder ”She done work a root”. Det är också en bild av kärleken. Låten handlar om ett avslutat förhållande och här är kärleken som vassa förhäxande nålar i en kropp och en själ man helt förlorat självbestämmandet över. Han har själv kallat låten terapeutisk: ”It was kinda therapeutic for me to do this song. It kinda help me get over… because I’m so pathetic in the song. You know what I mean? That’s what `The Root´ is. She got it on me. And I’m just… fucked up. It was good for me to get over that."

Hela albumet, och ”The Root” i synnerhet, blev hans eget root work. Ett hävande av förbannelsen. Vilket inte betydde att D´Angelo efter ”Voodoo” var fri från förbannelser. Mer om det senare...

”The Root” är min absoluta favoritlåt på ”Voodoo”. Det finns i den också en rent kompositionsteknisk detalj som avslöjar D’Angelos geni. Versen i ”The Root” bygger på en enkel figur i 4/4-takt men i refrängen kapar D'Angelo två taktslag och låter den gå i 6/8-delar istället.

Det geniala är att han inte hade behövt göra så. Tvärtom hade en mindre genial kompositör låtit refrängen tuffa på i 4/4-delar. Men genom taktbytet händer något märkligt, luften trycks liksom ur beatet, känslan komprimeras, det uppstår en alldeles magisk förskjutning, kroppen är kvar i 4/4-delstakt medan intellektet befinner sig någon annanstans. Och istället för den tydligt linjära ordningen i en 4/4-delars kvadrat uppstår ett slags cirkelrörelse där början och slut upphör, tid och rum relativiseras. Det blir ett slags rytmisk och harmonisk femte dimension som kan kännas utan att riktigt rationellt förklaras.

När "The Root" till sist tonar ut har du ingen som helst aning om hur länge den har pågått. Tre minuter eller åtta? Jag antar att det är ungefär det kvantfysiken menar med samexisterande tillstånd.

9. Spanish Joint
(D'Angelo/Roy Hargrove)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: I ett filmklipp från inspelningen sitter Eric Clapton vid mixerbordet och lyssnar. När ”Spanish Joint” tystnar vänder han sig om, stönar med uppgiven, nästan plågad min: ”I can’t take much more. Is it all like this?”.

10. Feel Like Makin´ Love
(Eugene McDaniels)
Producerad av: D'Angelo
Anna: Roberta Flacks monsterhit från 1974 är albumets enda cover, och var från början tänkt som en duett med Lauryn Hill - ett förväntat samarbete efter att D'Angelo medverkat på Hills soloplatta 1998. Kompisen Questlove från The Roots har berättat att samarbetet stupade eftersom de båda aldrig träffades ansikte mot ansikte, utan bara fick tejper skickade till varandra via mellanhänder. D'Angelo gör en superstram, fulländad version med lager-på-lager-sång och dov, inbäddad instrumentering, ljusår funkigare än originalet. Märkligt nog blev låten den minst framgångsrika av albumets singelsläpp - en blygsam plats 109 på Billboards R&B-lista.

11. Greatdayindamornin´/Booty
(D'Angelo/Angie Stone/Charlie Hunter/Amir "Questlove" Thompson)
Producerad av: D'Angelo

Patrik: En av D’Angelos mer personliga texter. Och ett bra exempel på hur han förändrats sedan ”Brown Sugar”, som ju mer eller mindre enbart handlade om hans libido.

I ”Greatdayndamornin'/Booty” vågar D’Angelo faktiskt må lite bra, livet är ganska okej ibland. Ingen dag är perfekt, men det som gör dem okej är drömmen om att någon gång faktiskt få uppleva en perfekt dag. Tillförsikten är livets mening.

Det är en vacker och trots anspråken ganska opretentiös text och man tänker att om alla dagar varit som den då D’Angelo skrev ”Greatdayndamornin'/Booty” så hade det varit ganska okej och D’Angelo själv hade åtminstone haft det bättre än han tycks ha haft det de senaste tio åren.

Så varför har han lagt till ordet ”Booty” i titeln? Det är en fråga utan svar. Jag gissar på att han bara ville påminna oss: Hey, tro inget annat, jag har fortfarande norra halvklotets största libido. Jag har fortfarande en enorm ”jonz” i benet. Kolla in nästa låt så ska ni få se…

12. Untitled (How Does It Feel)
(D'Angelo/Raphael Saadiq)
Producerad av: D'Angelo och Raphael Saadiq
Anna: Balladen Untitled släpptes som tolva sent på hösten 1999 och skulle bli plattans största hit, det sena 90-talets mest omsusade musikvideo - och, ironiskt nog, D'Angelos värsta förbannelse. I en intervju i Time inför skivsläppet berättade han att han lagt åren efter "Brown Sugar" på att lyfta skrot, och i videon syntes, bokstavligen, resultatet: fem minuter med inget annat än en roterande kamera runt D'Angelos nakna och skrattretande vältränade kropp, för sedlighetens skull filmad enbart från höfterna och upp.

Att en manlig artist är så kroppsnojig som D'Angelo hör inte till vanligheterna, men i hans fall har det präglat hela hans karriär. Delar av den första turnén - däribland en planerad Köpenhamnsspelning 1996 - ställdes in, enligt envisa rykten för att sångaren tyckte att han blivit för tjock. Konserten i Stockholm i juni 2000 var mer än 2 timmar försenad, ett mönster som gick igen under hela turnén: bakom kulisserna låg en manisk D'Angelo på golvet och gjorde armhävningar och situps. Bandet hade detaljregisserat konserten med Al Greens gamla shower som måttstock, men blev ständigt avbrutna av taktfasta "take it off!"-rop från den kvinnliga delen av publiken. En naken D'Angelo var helt enkelt ännu intressantare än ett gäng superbt genomförda sång- och dansnummer. Musikern och kompisen Questlove berättade om den absurda situationen i tidningen Believer 2003: "Han är obegripligt osäker på sig själv (...). Vissa kvällar kunde han ställa sig framför spegeln och säga `Jag ser inte ut som i videon´. Det var det enda han kunde tänka på, nåt slags Kate Moss-skit. Och så sa han `Jag gör 200 situps till´. Han sinkade bokstavligen showen en halvtimme för att göra situps. Publiken ville ha `Untitled´, och han hatade vartenda ögonblick av det."

2005 kraschade en drogpåverkad D'Angelo sin bil, och på polisfotot gick han knappt att känna igen: rund som Barbapapa och med det tidigare perfekt flätade håret i mjuka, rufsiga tofsar. På fansajterna utbröt kollektivt ramaskri, och många har fortfarande inte kommit över det faktum att D'Angelo - för att citera Questlove - verkligen "ville bli fet". En sak kan vi nog vara säkra på: om det någonsin blir fler videor lär D'Angelo knappast visa mer hud än den på kinderna.

13: Africa
(D'Angelo/Angie Stone/Luther Archer/ Amir "Questlove" Thompson)
Producerad av: D'Angelo
Patrik: Och så tonar "Voodoo" ut med den suggestiva "Africa" där D'Angelo lite pliktskyldigt ger sig hän åt den då tidskarakteristiska afrocentrismen.

Tog det alltså slut där?

Tio år senare har D'Angelo ännu inte fått klart uppföljaren, trots att det under hela decenniet har talats om den. Senaste budet: albumet "James River" är i stort sett klart och ska ges ut i sommar, följt av en turné. Det - konstaterar den som av tio års väntan blivit lite cynisk - har vi hört förut.

Ett spår, "1000 Deaths", läckte dock ut på nätet i slutet på januari. Det var lite knirkigt och udda, med en vass och elak gitarr i förgrunden. Det var uppenbarligen inte färdigt, varken remixat eller remastrat. Hur det lät? Alldeles fullkomligt fantastiskt...

Den kan vara en graciöst skuttande hjort på väg till grönbetet på andra sidan den jämnt sluttande backen.

Lika gärna kan den vara en tung flyttkartong som stegvis och med jämna tidsintervall knuffas nerför trappan.

Den kan med andra ord vara basgången i The Kinks ”Waterloo Sunset” likväl som den i The Beatles ”While My Guitar Gently Weeps”. Jag älskar dem båda, utan förbehåll.

Melodimakare kan försöka ta oss upp bland molnen eller kittla oss med såväl storblommiga som slagsmålsbenägna harmonier, men ingen kraft är starkare än den nedåtgående rörelsen i de bestämda stegen mot avgrunden.

Kanske har det med gravitationen att göra, vi lever alla med den och gör klokt i att älska den. Att ta in den fallande ackordföljden i låtar som dessa är som att åka rutschkana, om och om igen. De konstfärdiga banorna har kanske en puckel på mitten (Elliott Smiths ”Sweet Adeline”) eller en uppåtgående svans mot slutet (Henry Purcells ”Dido’s Lament”), men ner kommer man i vilket fall.

Allra störst är njutningen i långsamt utdragna varianter: Mott the Hooples ”All the Young Dudes” eller Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” – den senare baserad på generalbas Bach, nästan alltid en real down-er.

Generellt sett är effekten störst när den fallande basen kombineras med en livfullt uppåtgående melodi (Beatles ”For No One”) snarare än drar med sig hela rasket (The Smiths ”Death of A Disco Dancer”) – kontrasten är en del av poängen, och riktningen i låtar som dessa är tydlig nog ändå. Inte ens när basisten löper fritt och blommar upp (McCartneys kreativt plottriga basgång i ”Something”) behöver vi tveka om varthän det barkar.

Lyssna på Håkan Engströms lista med femton fallande baslåtar på Spotify.

Fler exempel
• REM: ”Gardening at Night”
• JS Bach: ”Air On the G String”
• Beatles: ”Dear Prudence”
• Arcade Fire: ”Wake Up”
• ELO: ”10538 Overture”
• Derek & The Dominoes: ”Bell Bottom Blues”
• Ossler: ”Vad är det nu han heter?”

/ Håkan Engström

När man i svarta stunder funderar över vad mänskligheten egentligen ska vara bra för, står Mozart redo med trösten. Livskraften i hans musik är fullständigt ostoppbar, den tappar aldrig sin effekt, och när jag lyssnar kan jag bara inte hålla undan uttryck som ”eviga värden” och ”större än livet”. Så rik och mäktig, så enkel och direkt. Man kan analysera sig ned i musikens molekyler eller helt enkelt öppna slussarna och ta emot.

”Det här har människan åtminstone skapat” tänker man och tinar upp.

Därför älskar jag Wolfgang Amadeus och särskilt mycket ”Figaros bröllop”, detta underbara virrvarr av alla mänskliga känslor, som slutar som en hyllning till kärleken och gemenskapen. Slutsången är det vackraste som finns.

/Alexander Agrell

Ingen svensk kolumnist är bättre. Lena Anderssons närmast idrottsliga besatthet av några få ämnen gör henne allt vassare. Hennes benhårda lojalitet mot ett fåtal ideal som kanske kan sammanfattas arbete, kunskap, klarhet och tanke före känsla gör henne allt tydligare. Lena Andersson sysslar mer med upplysning än med opinionsbildning; noggrannheten gör hennes texter om religion och politik nästan omöjliga att angripa med förnuftsargument.

Det går däremot att bli arg på henne, eller frustrerad, eller så kan man tjurskalligt välja att inte hålla med även om man skulle sakna slagkraftiga argument. Även den typen av reaktioner bevisar kolumnistens kvalitet.

En sak finns inte i hennes DN-kolumner: humor. Den finns däremot i hennes romaner. Lena Andersson är en komplett orkestrerad röst som talar om några av de viktigaste frågorna samhället står inför.

Den som begär mer än det Lena Andersson erbjuder en läsande och tänkande publik har för höga krav på livet.

/Andreas Ekström

Winsor... who? Ok, i så fall har du missat något. Här kommer en snabblektion.

I början av förra sek-let ritade McCay, i New York Herald, den utflippade och i alla bemärkelser fantastiska serien ”Little Nemo”, om en liten pojkes nattliga äventyr i Dröm-riket – med ett överdåd av visuella infall: levande sängar, uppochnervända palats, figurer som byter form och mångfaldigas. På många plan är den fortfarande oöverträffad, trots att den ritades i serie-mediets barndom.

I en konkurrerande tidning gjorde McCay en surrealistisk drömserie för vuxna: ”Dreams of a Rarebit Fiend”, med en halsbrytande svart humor, bitvis rent pytonsk. Död, otrohet och fattigdom är vanliga ämnen.

McCay var dessutom en tidig mästeranimatör. Sök till exempel på ”Little Nemo” på Youtube, och se den några minuter långa handkolorerade filmen från 1911 – ett litet mirakel, med ett realistiskt flöde som ingen annan animatör skulle komma i närheten av förrän en bit in på 1930-talet.

Alltså: mannen var ett visuellt geni, en briljant tecknare, en filmisk pion-jär och därtill nästan chockerande produktiv. Idag: så gott som bortglömd.

Läs honom! Och hör sedan av dig om du vill vara med och starta en lokal fanclub.

/Mattias Oscarsson

Hos de gamla grekiska poeterna får färgen en ny innebörd. Homeros, poeternas poet, låter hjältarna segla över vinröda hav och deras svarta blod spills över slagfältet. Hos Sapfo är det marken som är svart. Läsarens sinnen spänns och i osäkerheten öppnar sig en dörr till en annan värld.

/Olof Åkerlund

”I found a picture of you-ou … oh-oh-oh-oh-oh-oh.” Chrissie Hyndes vibrato är värt att dö för.

/Malena Henriksson

Genren är gammal som gatan; redan Odysséen var en vägberättelse. Men resande gör sig bäst på film – företrädesvis i svartvitt, med suggestivt förbiflimrande landskap och gärna med Rüdiger Vogler i förarsätet.

Vogler spelar huvudrollen i Wim Wenders två briljanta roadmovies från 1970-talet: ”Med tidens gång”, om två själsligt vilsna män som kuskar runt på landsorten i Västtyskland, och ”Med Alice på halsen”, om en man som ofrivilligt får en okänd tioårig flicka som medpassagerare.

Inte mycket händer, men det är hela poängen med en roadmovie: vägen betyder allt.

Att jag har älskat dessa filmer ända sedan tonåren kan bero på A: de färdas med tiden, eller B: min smak har fått soppatorsk.

/Mattias Oscarsson

Ärligt talat kan jag inte påminna mig någon handling. Jag minns bara lite vagt en episod där en massageapparat löper amok.

En man som letar efter sig själv och ett indianhelgon är min mer generella minnesbild av romanen ”Sköna förlorare”. På min utgåva från 1971 citerar förlaget en ej namngiven amerikansk tidning:

”James Joyce är inte död ... Han lever i Montreal under namnet Leonard Cohen och han skriver från Henry Millers utgångspunkter.”

Överord, absolut. Det är inte som romanförfattare utan som poet och sångare som Leonard Cohen har fått en släng av min kärlek.

Ändå älskar jag just den här boken, ”Sköna förlorare” i Erik Sidéns översättning. Kärleksföremålet finns på försättsbladet, mottot:

Somebody said

lift that bale.

(Ray Charles

i ”Ol’ Man River”.)

Någon sa lyft den packen. Udda lösenord för en avantgardistisk roman om ett indianhelgon. Som en torskfilé i en bœuf bourguignon.

Men bra motton ger inga svar, utan bjuder in till svindlande tankeflykt:

Firad singer-songwriter, svårmodets besjungare, judisk intellektuell, modernistiskt nordamerikansk poet ger ut sanningssökande experimentell roman kring en amerikansk urinvånare som inleds med en hälsning till Mississippifloden och den svarta populärmusikkultur som betytt så mycket för Amerika och världen, hämtad ur Jerome Kerns ”Teaterbåten” – den första amerikanska musikal som talade klarspråk om sydstatsrasismen – och manifesterad genom ett utrop av den nutida svarta populärmusikens oomstridde grundläggare …

Jag älskar alla dessa tankar.

Somebody said lift that bale.

/Östen Rosvall

Det musikaliska temat till vinter-OS i Kanada.

Fast förra vinter-OS i Kanada, det i Calgary. ”Winter Games” av David Foster, komplett med fejkat publikjubel, trioler och allt.

/Andreas Ekström

Den här vintern känns som att bli sövd. Med bara reptilhjärnan igång släpar jag mig genom drivorna och det kalla nästanljuset hånar mina ögon.

Det enda som kan väcka mig är en låt om att inte kunna somna: Alicia Keys ”Try Sleeping with a Broken Heart”. En storslagen berättelse om förlorad kärlek som utspelar sig just i det ögonblick då man inser att man måste gå vidare, men fortfarande är besatt av det som var. Om att ta sig upp och ut.

Den börjar med ett muller, sen mängder av luft i trummorna och i Alicia Keys röst – det låter nästan som Kate Bush. Keys, långt från sin präktiga persona, sjunger som om hon faktiskt höll på att brista. I love hur producenter och artister där borta i väst på nätterna, medan jag ligger och sover, sliter för att bygga högre och högre torn av perfekt pop. Såna som varar i tre dagar innan de rasar, och såna som varar en hel vinter. Som det här.

/Karin Arbsjö

Den bekymmerstyngda, karriäristiska och omhändertagande rektorn i tv-serien Friday Night Lights, om ett highschoolfotbollslag i Texas. För hennes sätt att säga ”Y’all”.

/Karin Arbsjö

När John Dos Passos (1896–1970) blev äldre rann radikalismen av honom. Tyvärr.

Jag har läst hans memoarer ”The Best Times” från 1966, det är svårt att avgöra om de reaktionära flosklerna eller den påfrestande självupptagenheten är värst.

Nej, den Dos Passos jag älskar är den unge amerikanske radikal som stred för de mordanklagade anarkisterna Sacho och Vanzetti trots att de kanske var skyldiga, som reste runt i inbördeskrigets Spanien, som var en av mellankrigstidens största författare.

Den som läser hans USA-trilogi (”42:a breddgraden”, ”1919” och ”Stora pengar”) från 1930–1936 kan nog inte låta bli att ge honom en plats i sitt hjärta: ett flerstämmigt storverk, en gnistrande väv av nyhetsnotiser och människor, ett experimentellt epos om det unga 1900-talets USA, en engagerad gensaga mot korrupt rövarkapitalism och beräknande omänsklighet.

/Östen Rosvall

Libanons helgonförklarade sångstjärna, för hennes trolska röst som förgyller vilken morgon som helst.

/Karin Arbsjö

Cembalo beskrivs enklast som ett knäpp-instrument med tangenter. Eller som ett knäppt instrument som oavsett epok ger modern pop ett omisskännligt aristokratiskt drag av spöke med kråsskjorta.

Yardbirds var med om att mynta begreppet barockpop med sin ”For Your Love” 1965. Men långt efter att den subgenren dog ut har cembalon hörts hos Massive Attack, Belle & Sebastian, Outkast, Vampire Weekend och Bat For Lashes.

Lyssna på Håkan Engströms lista med tjugo cembalo-poplåtar på Spotify.

/Håkan Engström

”Early in the morning, late in the century, Cricklewood Broadway. At 0627 hours on January 1, 1975, Alfred Archibald Jones was dressed in corduroy and sat in a fume-filled Cavalier Musketeer Estate facedown on the steering wheel, hoping the judgement would not be too heavy upon him.”

De allra första raderna i Zadie Smiths allra första roman, ”Vita tänder, som släpptes den 27 januari 2000, det vill säga exakt sexton dagar efter D’Angelos album ”Voodoo” (se text till vänster). Zadie Smith hade nyss fyllt 24 år. Genialitet känner inga åldersgränser.

/Patrik Svensson

Det finns en komiker. En enda. Bara Bill Hicks (1961–1994) har det blodiga allvar och den egensinniga begåvning som förtjänar äkta kärlek. Han är ett litet djävulsbarn som njuter av att gå över gränsen. Han är en kärleks- och frihetstörstande predikant som vill föra människor samman. Motsägelsefullheten sammanfattas, likt allt annat, bäst av Bill själv: ”People who hate people – come together.”

/Olof Åkerlund

Turkiska har för mig alltid varit ett hemligt språk. Jag minns känslan när jag och mina syskon satt i baksätet på vår inrökta Volvo 240 och mina föräldrar bytte över till turkiska så att vi inte skulle förstå vad de sa. Melodin var mjukare än när de talade assyriska och där fanns inga hårda emfatiska h-ljud.

Jag misstänkte sällan att de sa något elakt, utan tänkte att man i en familj på tio personer behöver ett eget rum där man kan vara privat. Under uppväxten, där i princip allting kretsade kring barnen, kunde de skapa en sfär med en unik, privat relation som enbart handlade om dem som par.

Nu ska den här texten egentligen inte handla om mina föräldrar utan om någon som talade detta hemliga språk – skådespelaren Kemal Sunal (1944–2000), en av sjuttio- och åttiotalets mest folkkära turkiska skådespelare och komiker.

Han hade ett enastående skratt, som låg någonstans mellan ett gapflabb och hästgnägg. Hans paradroll var en fattiglapp på den turkiska landsbygden som försökte klättra uppåt. En återkommande filmfigur var bydåren Salako. Det enda som krävdes för att skapa hans speciella buskishumor var en dammig by, en åsna och vulgär slapstick. Jag förstod komiken men inte språket, så mina föräldrar fick sitta och simultantolka.

Så här tjugo år senare tänker jag fortfarande ofta på Kemal Sunal. En cynisk anledning är att turkisk inrikespolitik ibland är som tagen ur hans filmer, den är lika surrealistisk. Men framförallt lyckades han fånga den svåra övergången till moderniteten, när landsbygdens söner och döttrar helt plötsligt behöver återskapa sig själva för att hitta sin plats i staden.

Den litterära bild som finns av Turkiet idag präglas ofta av den melankoliska Istanbulkänsla som finns i Asli Erdogans fantastiska ”Den mirakulöse mandarinen” eller valfritt verk av Orhan Pamuk. Det är böcker man vill läsa med utsikt över Eyups gravar i Istanbul. Det är en särpräglad sentimentalitet som också genomsyrade de andra turkiska sjuttio-talsfilmer jag växte upp med, där kärleksparet aldrig fick varandra på slutet. Helst skulle någon av de suktande dö så att katharsiseffekten blev total. Logiken är att man älskar att älska, men framförallt älskar man att gråta över sin kärlek – olycklig kärlek är den som känns mest.

Tron på tårarnas renande effekt är bedövande vacker. Och över den här känslostormen hör jag Kemal Sunals skratt, det gälla men bullriga som avväpnade hög som låg i staden och byn. Så gifts de ihop, buskishumor och prosa, och berättar tillsammans om det svåra att vara människa.

/Rakel Chukri

Alla som någon gång läst en samtida svensk roman eller diktsamling vet att det inte är så roligt alla gånger. Ständigt dessa dystra pastejbagare. Överallt stora OEI-ligan. Det är därför Sveriges kanske skickligaste privatdetektiv som vanligt är ovanligt omistlig. Inget tjafs. Bara temlor, fyrkantigt förnuft och stilistiken som en flygande matta. Till Lingonboda, där det fortfarande är en lust att läsa böcker!

/Per Svensson

I ♥ EDDIE MURPHY
För alla scener i "Snuten i Hollywood"-filmerna när Axel Foley utger sig för att vara något annat än polis. För lädret i "Raw", och kärleken till Richard Pryor. För värmen. För att han vågar vara en åsna. För alla ändlösa imitationer och förvandligarna i "En prins i New York" och "Den galne professorn". För alla 48-timmarsmaraton i tv-soffan. För att han alltid får mig att le, även om några av hans filmer är så dåliga att jag nästan gråter.

/Kim Alm

Astrid Lindgrens saga, om ett syskonpar som hittar en liten grön drake med röda ögon i svinhuset, blev bilderbok 1985, illustrerad av Ilon Wikland. Barndomsskildringen blir trovärdig för att fantasin är gränslös. Den handlar om att pröva sina vingar. Att söka sin plats. Och att förlora en vän. Som en påminnelse om att de vackraste sagorna inte alltid slutar lyckligt.

/Kim Alm

Med låten ”Cheerleader Corpses” bevisar det amerikanska grindcorebandet att 35 sekunders speltid är fullt tillräckligt för att skapa en odödlig sång – bara man spelar tillräckligt fort.

/Kim Alm

I ♥ RIKTIGA TV-MÄNNISKOR
Råkade zappa in i en repris av "Hästmannen" på tv häromveckan och det slog mig hur få tv-filmer om riktiga människor och livsöden det egentligen finns.

"Hästmannen" är en av de där varma berättelserna som man inte kan skaka av sig. Jag hade sett den tidigare men kunde bara inte komma loss.

Huvudpersonen Stig-Anders är en egensinnig och sympatisk bonde i Småland som stått emot tidens tand på sin lilla familjegård med sina älskade ardennerhästar. I Peter Gerdehags och Tell Johanssons fina film får vi följa honom när stormen Gudrun vänder upp och ner på hans liv. Han är udda men alls ingen tokstolle utan tvärtom en sådan där människa som har något att lära oss andra, även om han nog aldrig tänkt den tanken själv.

En av de starkaste tv-filmerna i den här genren är berättelsen om syskonen Hugo och Rosa som SVT-fotografen Bengt Jägerskog följde under 10 år, ända in i döden. En film full av minnesvärda ögonblick: från den barnsliga glädjen när de som åldringar fick elektricitet indragen i huset och kunde tända ljuset i taket bara genom att trycka på en knapp (!), till de ömma stunderna på vårdhemmet där de avslutade sina liv.

Se där två dvd:er att plocka fram en sådan här dag och bli hjärtevarm av.

/Ulf Clarén

Den 23 augusti 1972 var det upprop i klass 1D i Lundaskolan i Stockholmsförorten Jordbro. Då fanns dokumentärfilmaren Rainer Hartleb och hans kamera på plats. Då och många, många gånger efteråt.

Filmandet pågick i 34 år och avslutades (?) häromåret med ”Alla mår bra”.

För oss som var ungefär jämngamla med Jordbrobarnen var dokumentärprojektet som en spegel av vår egen uppväxt. Fast ändå inte.

I dokumentärens form tillkommer ett skimmer – känslorna av allvar, sorg, lycka och kärlek blir större än i verkliga livet. Och ändå var det just det Jordbrofilmerna var: ”det verkliga livet” på tv.

Jag har under hela mitt liv (jo!) suttit som klistrad när filmerna visats. Följt Mona, Murat, Camilla, Krisoula och de andra. Människor man inte känner, men ändå kommer så nära – kan man känna kärlek för dem? Oh yes.

/Malena Henriksson

Mitt svala sportintresse blir inte bättre av att musiken är så trist, till exempel på fotbollsmatcher (undantaget vissa Södertäljelag). Men i rollerderbyn är musiken central. Sporten – en kvinnlig variant av wrestling men på rullskridskor – har ett starkt säte i Texas men finns också i Europa.

Men det var i Austin jag blev förälskad i rörelsen som på många sätt liknar en performance-scen. I halvlek spelar lokala skräniga rockband och den feministiska och punkiga känslan genomsyrar allt från kläderna och attityden till spelarnamnen. Mitt favoritlag var Cherry Bombs som innehöll hårdingar som Rocky Casbah och Honey Homicide. Dags för sporten att närma sig punken.

/Rakel Chukri

I ♥ TWIN PEAKS
Visst. Det finns avsnitt som innehåller så mycket såpa att man skulle kunna rengöra halva Lundavägen. Visst. Slutet är gjort i en hast. Och visst. Den där motorcykelsnubben James hade gärna fått åka mot solnedgången och aldrig komma tillbaka. Men hatet man känner inför svagheterna bevisar bara styrkan i kärleken man känner till Twin Peaks.

Tv-serien är helt och fullt sin egen värld och även om fetischismen kring pajer, kaffe och doftande granar kan misstas för realism, vittnar vanligheterna bara om mörkret som hägrar där bakom. Och mörkret, det är någonting bra? Klart att det är.

/Olof Åkerlund