Radovan Karadžić, den tidigare bosnienserbiske ledaren, gjorde allt för att
skjuta upp sin rättegång på Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Men rättegången kommer fortsätta även utan hans närvaro. Och förhoppningsvis
kommer den att peka ut honom som en av arkitekterna bakom kriget i Bosnien,
för etnisk rensning av muslimer, för folkmord och krigsbrott begångna i
landet mellan 1991 och 1995:
Karadžić åtalas på fyra punkter, bland annat för att ha beordrat
mass-avrättning av 8 000 bosnier i Srebrenica, och för belägringen
avSarajevo som resulterade i 12 000 civilas död. Naturligtvis nekade han
till brotten. Precis som sin idol Slobodan Milošević hävdade han att
domstolen saknar jurisdiktion, och precis som Milošević valde han att
företräda sig själv.
I förhören insisterade han patetiskt på att Richard Holbrooke, USA: s
dåvarande fredsmäklare i Bosnien, 1996 lovade honom immunitet i utbyte mot
att han lämnade politiken. Det behöver knappast sägas att Holbrooke förnekar
alla sådana överenskommelser.
Förklädd till doktor Dabiç, en alternativläkare med vildvuxet vitt skägg och
långt vitt hår, lyckades den här frifräsaren gömma sig i elva år. Han
anhölls i Belgrad och ställdes inför rätta i juli 2008. Och var det något
som då gick i kras var det hjältemyten – att hans fängslande skulle skaka
Serbien och Serbiska republikens kärna. Varför gjorde det inte det?
Fängslandet och utlämnandet till Internationella krigsförbrytartribunalen
var uppenbarligen ett smart byte för Serbien. Som född i Montenegro och
bosatt mest i Sarajevo, var Karadžić varken serbisk medborgare eller serbisk
hjälte, som general Ratko Mladić. Genom att fängsla Karadžić kunde Serbien
stärka sin politiska trovärdighet. Men sedan lämnades han mer eller mindre
ensam – Serbiens regering vill inte visa att Karadžić agerade under
Miloševićs direkta ledning.
Det måste ha känts jobbigt. Särskilt som samma öde inte drabbade hans
vapenbroder Ratko Mladić, som var befälhavare i armén.Karadžić vet alltför
väl att fängslandet av Mladić är en helt annan historia, eftersom han
skyddas av både den serbiska armén och regeringen.
Men i själva verket är den mest intressanta frågan: vad hände med den schyssta
kille och trevliga person Karadžić en gång var? Han var ju faktiskt både
läkare och psykiater, och en fulländad poet. Hur kan det komma sig att han
under sex år, mellan 1990 och 1996, betedde sig som en helt annan människa?
Vad hade förändrats i honom?
Svaret är inte särskilt komplicerat: även om hans spårändring verkar
dramatisk, beror den bara på den händelsekedja som förändrat livet för så
många andra. Biljana Plavšić, till exempel. Hon var en av Serbiska
republikens krigsledare – och dömd krigsförbrytare – som nyligen släpptes
fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av sin dom. Plavšić var
universitetslärare med doktorsexamen och erkänd forskare – men förvandlades
till en radikal nationalistpolitiker. Vad som hände berodde på
omständigheter – kriget, och det faktum att båda blev politiker. Karadžićs
ambitioner och fåfänga gjorde honom till en president som beordrade
massavrättningar. En roll som inte stod i opposition mot Karadžić poeten och
psykiatern, mannen som älskade att hjälpa människor. Eftersom Karadžić var
övertygad om att både belägringen av Sarajevo och dödandet av civila gjordes
för serbernas skull, hans folk. De behövde sitt ”Lebensraum”.
Man vill gärna tro att poeter och akademiker, det vill säga bildat folk, är
för fina, för ädla för att begå fasansfulla brott. Men det har bevisats
tusentals gånger att människor med hög utbildning inte har högre moral än
vanliga människor. Det finns inget mystiskt över deras förvandling: varje
människa har potential för att göra både gott och ont, även om vi gärna
distanserar oss själva genom att kalla människor som Karadžić eller Plavsic
monster. Fastän de bara är vår egen spegelbild.
Slavenka Drakulic
Översättning: Julia Svensson