Marianne Mörck är i dag vad Malmö stadsteater var när hon kom dit..
En unikt bred kulturinstitution som kan och vill spela allt från finstämplad
opera till folklig fars.
På den tiden, vi talar nu om de fjärran 70- och 80-talen, var stadsteatern ett
scenkonstens varuhus där sångare, dramatiska skådespelare och dansare
samsades under samma tak, ja rätt ofta till och med i samma uppsättningar.
Ljusbäraren Mörck håller liv i den traditionen genom att själv vara allt i en
och lite till, till exempel regissör. Sången och skådespeleriet behöver vi
inte orda om – under en fyrtioårig karriär har hon sjungit och agerat sig
igenom stora delar av det musikdramatiska biblioteket och dessutom fått
Thaliapriset för en Molière-roll och gestaltat växeltelefonisten Ebba i två
dussin Wallanderfilmer, eller så.
Dans däremot, det är kanske inte den konstart man i första hand förknippar med
Mörck. Men i koreografen och regissören Kajsa Giertz aktuella,
kritikerrosade Carmen-föreställning på Intiman i Malmö fyller hon begreppet
dansteater med saftigt kött och varmt blod.
Och en gång var det just dansa hon ville. Det var länge sedan. Hon var liten
då, kissade på sig och återvände aldrig till balettlektionerna på
konserthuset i Göteborg. Till psykologerna överlämnar vi frågan huruvida och
i så fall på vilket sätt detta tidiga missöde kan ha präglat hennes
scenpersonlighet och nöjer oss med att påpekar att är det något som
kännetecknar den mogna kändisen Marianne Mörck så är det frånvaron av
kissnödighet.
Hon brukar ibland kallas ”operadiva”, men är snarast känd för sitt rättframma
och jordnära sätt att vara. Hon jobbar, sliter, ger allt i alla upptänkliga
genrer. Ena stunden regisserar hon Bellini på Malmöoperan, i nästa spelar
hon revy i Arlöv.
Själv beskriver hon sig som en ”snöslunga”. Suger in. Sprutar ut. Man ser det
framför sig.
Metaforen ligger nära till hands också av det skälet att vi träffas en av de
dagar strax före jul då till och med Malmö tvingats medge att det finns en
årstid som heter vinter.
Primadonnor föreställer man sig gärna i konfektaskar, men Marianne Mörck bor i
en tegelvilla i Bunkeflostrand. Där lever hon med verktyg och byggmaskiner
in på skinnet för huset är under renovering sedan mer än ett år tillbaka. De
äkta mattorna på väggarna och den flaska Baileys som gode vännen Lars Humble
överlämnat i en självpåtagen roll som jultomte höjer glamourfaktorn, liksom
fotoväggen med just Humble som professor Higgins invid Marianne Mörcks
Eliza.
Nu får alltså Marianne Mörck Sydsvenskans kulturpris. Man blir överraskad över
att hon inte fått det för länge sedan.
Det finns hur många artiklar som helst om henne i tidningens arkiv. Marianne
Mörck gör ditten. Marianne Mörck gör datten. Men det finns förvånansvärt få
längre intervjuer eller mer omfattande personporträtt. Journalisterna har
kanske inte lyckats förmå henne att sitta stilla tillräckligt länge?
Vi börjar därför från början. Du kommer från Göteborg?
– Ja, ska du ha en historia?
Ja tack!
– Ensamt barn. Pappa sjökapten, sällan hemma. Mamma väldigt nära mig. Jag
brukar säga att jag har haft fyra samboförhållanden i mitt liv och mamma var
ett av dem. Det var mycket påpassat. Flickskola och allt det där. Nu är jag
ju ett adopterat barn och har berättat om det på sistone. Och det är ju
ingenting att....ja, antingen är man det eller så är man det inte. Jag fick
en andra chans i livet, kan man säga.
– Men ingen sjöng med mig hemma. Ingen ritade. Ingen berättade sagor. Vi gick
aldrig på konstutställningar eller på barnteater. Däremot gick mamma mycket
på Stora teatern i Göteborg och såg operor.
Det var vad hon var intresserad av?
– Nej, men det gjorde man då. Jag tror inte riktigt hon förstod vad hon såg.
Men det låg program hemma med Berith Bohm och Gösta Kjellertz och Claes
Jakobsson. Så vackra människor!
– Sedan råkade vi ha en vicevärd i huset som städade på Stora teatern. Henne
fick jag följa med bakom scenen, i logerna. Och jag tänkte: Här ska jag
sitta en gång!
Man anar nu ytterligare en förklaring till Marianne Mörcks stora popularitet.
Kärlek föder kärlek. Och hennes kärlek till teatern är inte abstrakt, utan
fysisk och konkret. Hon älskar teatern som plats; väggarna, taket,
scengolvet, salongen.
– När jag sätter nyckeln i dörren till teatern känner jag mig trygg. Jag är
inte lika trygg när jag går ut. Det är lättare att vara på teatern och
handskas med allt där, vare sig det är på scenen eller bakom den, än att
sitta på en bjudning eller gå ut för att handla.
Säkert?
– Jag svär. Och då är det ju ändå inte krångligt att gå ut för att handla.
När Marianne Mörck var ung fanns det fortfarande människor som inte tyckte det
var riktigt passande för familjeflickor att gå in vid teatern. Hennes egen
adoptivmor hörde till dem. Marianne borde bli sjuksköterska, ansåg hennes
mor, och deponerade henne tills vidare på Länsstyrelsen. Där blev Marianne
Mörck gift och fick två barn.
– Malin som är 39 år nu och Peter som är 35, Själv är jag tolv.
Samtidigt som detta hände skedde ändå det som måste ske. Scensuget tog till
sist överhanden.
– Jag var inget ess i skolan. Alla mina tankar handlade om att få sjunga, få
vara någon annan, få klä ut mig. I och med att jag var adopterad kan man
tänka sig att jag hade en annan puls i mig än mina föräldrar. Det var inget
vi pratade om. Men jag gjorde ju revolt så småningom och tog reda på saker
och ting och det visade sig då att halva min biologiska släkt sjunger och
målar. Och då är man ju inte så konstig.
Hon sprang mellan jobbet på Länsstyrelsen, mer exakt bilregistret, och
sånglektionerna hos Alice Sterner.
– Hennes man, Styrbjörn Lindedahl var chefsdirigent på Stora teatern och när
han gick förbi under en lektion sa han: ”Det där kommer aldrig att höras
över en scen”. Då skrek Alice: ”Tyst, flickan är begåvad!”. Och sedan
försökte vi hitta fram till något som lät tyngre....Jag sjöng ju väldigt
ljust i min tandställning och mitt ljusa hår och mina yllebyxor. En liten
välformad puppa. ”Oh vad du ser tråkig ut i håret”, sa Alice, och håret
klipptes av och färgades rött och mamma grät och sedan sa Styrbjörn Lindahl:
”Flickan kan söka in som första alt”. Och så gjorde jag det. Jag sökte till
kören på Stora teatern och kom in. ”Spelman på taket” var det första jag
gjorde.
– Och på dörrposten i min loge skriver jag: ”Ska pensioneras år 2003”. Och det
gör jag redan 1970 kallt. Så jag ville inget annat. Jag önskade mig inte
någon karriär, om du förstår mig rätt. Jag ville bara vara på teatern. Och
där, ja där har jag levt mitt liv.
Men inte i Göteborg utan i Malmö. Dit flyttade hon 1977 med sin då nye sambo,
sångaren Göran Sönnerstedt som fått solistkontrakt på stadsteatern. Själv
tänkte Marianne Mörck jobba i livsmedelsbutik i Limhamn, men hamnade tack
vare regissören Leif Söderström i kören och snart hade hon gjort så många
egna roller, med de tillägg till körlönen det innebar, att stadsteatern
insåg att det blev billigare att kontraktera henne som solist.
Och sedan rullade det på, med premiärer och applåder och repetitioner och fler
premiärer, ända tills Marianne Mörck gick i pension 2003 och karriären tog
ny fart: Marianne Mörck har de senaste åren regisserat ”Carmen” i Finland,
efter Aida i Sydkorea, lustspelat med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern i
Helsingborg, varit regiassistent när ”Mama Mia” sattes upp i Stockholm och
Göteborg, turnerat med den egna föreställningen ”Ljus på Mörck”, för att
bara nämna några exempel på pensionärsaktiviteter.
Det är väl allt det där ljuset som gör att hon gärna drar ner persiennerna när
hon kommer hem till villan i Bunkeflostrand. En skådespelare är som en spegel
– i henne ser publiken sina förväntningar och drömmar ta kropp. Man kan
förstå om hon då och då vill vara bara sig själv, bara mörk.
Marianne Mörck kallar sitt hus för ”bunkern”. Själv tycker jag mig skymta en
Pippi Långstrump som efter en lång dag i sockerdricksträdet sent om natten
ligger vaken framför Animal Planet och lämnar lägesrapporter till sin pappa
sjökaptenen och sin mamma, den fina frun i Göteborg.
– Jag är världens lyckligaste människa, försäkrar då Marianne Mörck. Det är
jag faktiskt, understryker hon.
Ja, då säger vi det – och enas till sist om att det var synd att den gamla
stadsteatern i Malmö sågades i bitar efter genregränserna. Det är något
visst med att ha alla talanger i en och samma låda.