När jag först börjar tänka efter kring "Räddaren i
nöden" står det förhållandevis still i huvudet. Jag kan inte komma
ihåg när eller hur jag läste den, om jag var begeistrad – nada. Så djupt
inkodad i det kollektiva medvetandet är temat om den unge mannen som skiter
i familjen, traditionerna och den sexuella anständigheten att det är svårt
att skilja den ena från den andra.
Holden Caulfield måste ha äntrat mitt liv ungefär samtidigt som alla andra
missanpassade män: Ulf Lundells Jack, Beverly Hills Dylan McKay (som för
övrigt identifierar sig med litteraturens första wild child, Lord Byron: ”He
was mad, bad and dangerous to hang out with – and so am I”), Wes Andersons
universum av knepiga män, och nedknarkade popgossar som Pete Doherty. Den
rebelliska unge mannen har för mig varit en fiktionaliserad varelse, en del
av en kanon, en kliché rätt och slätt. Men likväl en jag velat vara.
Uppenbarligen kom Holden Caulfield för en äldre generation som den förste. När
man ser hur "Räddaren i nöden" ständigt dyker upp som
referensverk i relation till moderna böcker, filmer och andra
populärkulturella fenomen inser man att Salinger måste ha varit radikal.
Egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Så sent som för ett par
dagar sen läste jag om en skola i Kalifornien där föräldrarna rasat över att
skolans ordböcker innehöll ordet oralsex. Man får anta att den skönlitterära
avdelningen i skolbiblioteket ser ut därefter.
Kliché eller ej, varje ny generation av uttråkade tonåringar kommer behöva
rebeller att identifiera sig med, eller i alla fall längta efter att få lov
att vara. Och desillusionerade vuxna med, för den delen. När jag bläddrar i "Räddaren
i nöden" känner jag mig märkligt upprymd. Lord Byron, Holden
Caulfield eller någon av det tack och lov växande antal kvinnor som lever
rövare i kulturen, de behövs som påminnelse om det livsnödvändiga i att
ibland sätta sig på tvären.
Amanda Svensson
författare