Alla vill till himmelen

Det började nog med Jonathan Johansson. Han sträckte upp sin hand i himlen och fick en sekulär indiegeneration att öppna ögonen för den nya kristna popen. Den där inte nödvändigtvis musiken utan i första hand musikerna är kristna, den som inte primärt låter som psalmer och gospel, utan som pop. Indiepop.

Det här var ett nytt fenomen inom genren, unga, snygga artister som står för att de tror på Gud och som inte tycker att det är pinsamt att prata om det. Så var det inte tidigare, då konfirmerade man sig ”för att få presenter” alternativt ”för att mormor skulle bli ledsen annars”, absolut inte för att man trodde, även om man gjorde det.

De kristna var töntar som hellre stannade hemma en fredag än gick ut och festade, vin drack man på nattvarden. Idag är det annorlunda, nu är musikerna själva anledningen till att man går ut, man vill se dem spela live på någon mörk klubb, man vill dansa till deras musik.

Jonathan Johansson må vara den som satte ljuset på företeelsen, men han är inte unik. Letar man lite, hittar man ett tiotal svenska indiepopmusiker som kallar sig om inte kristna så åtminstone troende. Och medan Jona­than fått prata tro intill leda i intervjuer, är David Åhlén ännu oförstörd. Han växte upp som pastorsson i baptistsamfundet och har alltid varit kristen. Från att ha spelat i olika indieband, bestämde han sig för att skriva låtar på akustisk gitarr med sakrala inslag, en tillbakagång till psalmen. Soloskivan heter ”We Sprout in Thy Soil” och har fått fina omdömen av kritikerna.

– Jag ville göra den musiken jag känner för fullt ut och vi kände oss trygga i processen, jag och producenten, som också är troende.

Davids pappa var resande pastor, så han bodde på olika platser i Sverige under sin uppväxt. I Småland var det lättare att vara kristen än i Värmland. Och precis som så många andra som växer upp i en kyrklig miljö, hade han tidigt tillgång till musiken.

– Kyrkan är en bra skola för musiker, jag har hållit på med musik och sjungit hela livet och stod på en scen för första gången när jag var tre. Jag spelade fiol tills jag var arton år och hade planer på att bli klassisk violinist, men så blev det pop istället.

Varför har det blivit något slags trend att vara kristen och göra indiepop i Sverige just nu?

– Frikyrkan har alltid varit en bra plattform om man vill utöva sin musik. Men medan de tidigare generationerna har gjort frikyrkopop, har vi som vuxit upp under senare år samtidigt haft tillgång till indiepopvärlden. Nu när vi släpper grejer, innehåller de influenser från båda hållen. Dessutom är det en liten värld inom frikyrkan, alla känner varandra och hänger ihop och stöttar varandra.

Varför är det nästan enbart män?

– Min erfarenhet är att tjejer inom kyrkan överlag har övats in i en körtradition med gospel och liknande. De har även fått ta hand om annan kyrkoverksamhet, vilket tagit fokus från musiken. Men jag tror att det är på väg att förändras, om några år kommer det att komma fler tjejer och redan nu finns As In RebekkaMaria och Jennie Abrahamsson.

Även Elias Åkesson, sångare i Elias and the Wizzkids, har en pappa som är präst. Men från att ha varit väldigt kristen när han var yngre, vilket innefattade bön varje dag och gudstjänst på söndagarna, har han idag reviderat sin tro.

Han kallar sig fortfarande troende, men inte kristen, och tror mer på Gud som en symbol för andlig ledning och moraliska värderingar. När han ber, gör han det som ett sätt att gå igenom vad han är tacksam för och missnöjd med av dagens händelser.

Till skillnad från David Åhléns andliga musik och mer explicita texter om Jesus, skriver Elias inte uttryckligen om religion.

– På min nästa skiva sjunger jag några rader om skam och skuld, men jag gör ju inte sakral musik. Jag vet inte om det är lättare för kristna barn att känna sig som obotliga syndare så fort de tänker på snusk, som alla gör, i synnerhet under tonåren. Det var det negativa med religionen, att jag kände så mycket skam och ångest. Idag känner jag mig lurad för att jag trodde att Gud skulle bli besviken om jag inte gick i kyrkan en söndag för att jag var bakfull. Nu är jag mer kompis med Gud.

Elias håller med om att det kommer väldigt många duktiga musiker från frikyrkomiljöer, att det är där många lär sig att spela souligt och snyggt för att sedan söka sig till musikhögskolorna.

– Den typen av slick musik som kommer ur musikskolorna, den högkommersiella Eric Gadd-funksoulen, har sugits upp av popmusikerna och spelas mer på radion idag. Jag tror inte man hade fått se till exempel ett kristet Broder Daniel.

Tänker man lite vidare, utanför musiken och på samhället i stort, tror Elias Åkesson att den nyvakna religiositeten beror på finanskrisen och andra kriser.

– Det kan ha att göra med att det inte är hi-life längre, det låter som en klyscha men alla krisrapporter får folk att ifrågasätta mer och tänka längre. Det är jävligt sunt, för ju längre man lever i överflöd, desto ytligare blir kulturen. Hellre än att tänka på om man har rätt statussymboler så bekymrar man sig över att få mat för dagen, det är nyttigt. Riktiga kriser får kyrkan att växa.

Vi kanske inte är inne i en riktig kris nu, eller så beror det på någonting annat att det är mindre folk på gudstjänsterna än vikarierande cityprästen Kristina Nielsen Jerneck hade förväntat sig när hon började jobba i Sankt Johannes församling i Malmö.

– Det kan bero på att själva gudstjänsten är ganska fyrkantig och inte passar in i människors liv i den formen som den är idag. Även jag tycker att klockan elva en söndag är en ganska dålig tid.

Hon säger att många hellre går till kyrkan när det passar dem och tänder ett ljus istället. Att intresset för reli­gionsfrågor bland unga är stort, men att de inte vill sitta i en kyrka en bestämd tid. Och den stereotypa bilden av den troende som tråkig håller långsamt på att förändras.

– Vi har många fördomar att slåss mot. När jag var yngre, jag är lite över trettio idag, var det ibland jobbigt att säga att man var kristen, medan de unga idag tycker att det är häftigt att vara präst. Och visst kan det påverka att en person man kan identifiera sig med säger sig vara kristen.

Många indiepopmusiker inspireras av kyrkomusik, kommer psalmerna att innehålla mer pop i framtiden?

– Det där är ett moment 22. Många försöker skapa ny musik, men de flesta som går i kyrkan är gamla och vill sjunga de gamla psalmerna, de unga som kommer tycker att musiken är jättegammal. Men det ska bli intressant att se vad som händer om några år, vad de yngre prästerna kommer att hitta på för ny musik. Det är en omvälvande tid vi lever i.

Elias Åkesson menar att fram till 1900-talet gjordes den största konstmusiken inom kyrkan, något vi bör ta vara på.

– Loney, Dears låtar är oerhört vackra och påminner om psalmer så det är synd att Sverige är så sjukt sekulariserat eftersom en del av den

finaste musiken har sina rötter i kyrkan.

Däremot tror han inte att poplyriken kommer att påverkas nämnvärt av kristendomen. Man har sjungit om kärlek i alla tider och det spelar inte så stor roll om kärleken är riktad till Gud eller till en människa.

– Kristna sjunger om exakt samma saker som alla andra och grubblar över samma saker. I kyrkan talar man om värme, ljus och att vända sig mot kärleken, men vem gör inte det? Bara för att jag gillar fotboll behöver det inte betyda att jag enbart skriver hejarklackslåtar.

Han tycker att folk gör sig själva en otjänst när de måste raljera över människors andliga sida och han tror att nu när det finns fler kristna förebilder kan fler människor våga ge uttryck för sin tro.

– Men det får inte bli en ytlig trend och slentrian, man måste vårda sin tro, ifrågasätta den och ta ansvar för den. Man måste vara försiktig, det här är farliga saker.

David Åhlén hoppas att den nya kristna popen kan inspirera till nya tankar.

– Inte som old school-missionsbanden vars uppgift var att missionera, utan mer för att få folk att bejaka den tro de kanske redan har. Man ska lyssna frivilligt, inte för att bli slagen i huvudet med budskapen.