– Marianne from Minnesota! En stor applåd!
Fredag, midnatt. Robyn Miriam Carlsson står på scenen på sin klubb Tutti Frutti vid Hornstull i Stockholm i vit skjorta, röd slips och rufsig lugg, och skriker för att få igång publiken.
Hon har korat vinnaren i kvällens stora prom queen-tävling: en kvinna med korkskruvar och bondska kläder. Petter Wallenberg från gayklubben Mums Mums, kvällens medarrangör, smyger fram bakifrån och häller en hink med fejkblod över Marianne from Minnesota. Sen drar den nedsölade baldrottningen upp ett dragspel och sjunger ”Den blomstertid nu kommer”.
– Det där var den bästa stunden på hela kvällen, säger Robyn förtjust.
Vi träffas på ett kafé ett stenkast från klubben. Det är måndag morgon och hon beställer rågbröd, cappuccino, hårdkokt ägg, apelsin och grapefrukt.
– Min gaypublik betyder väldigt mycket. Jag känner typ att de är mitt hem. De har alltid förstått mina dubbla sidor, att jag är butchig fast inte lesbisk. Att jag gör popmusik men ändå inte.
Hur menar du?
– Jag tar tid på mig när jag gör musik och jag tar det på allvar. Det finns lager i det som kanske inte alltid finns i popmusik. Jag tycker att det är konstigt att inte fler artister gör så, men samtidigt är det svårt om man ligger på ett stort skivbolag. Folk blir förvirrade, säger hon och hugger in på sin frukost.
För fem år sen fäste Robyn blicken i horisonten och började röra sig mot framtiden. I ryggen hade hon sitt självbetitlade återfödelsealbum, så framåtblickande att det skulle hålla för både en och två nylanseringar. Med fans som Perez Hilton och Madonna har hon muskulöst byggt upp sin nya artistidentitet. Nu släpps nya skivan ”Body Talk Pt 1”.
Om visionen för ”Robyn” var känslan av att som fjortis åka tunnelbana och lyssna på hiphop i hörlurar, springer ”Body Talk Pt 1” ur det som hände några år senare: tiden i New York, när Robyn som sjuttonåring hängde på houseklubben ”Body and Soul”.
– Det var en jätteviktig tid för mig. Folk gick bara dit för att dansa, det handlade inte om att prata ens. Där fanns allt från superbögar till breakkids från Brooklyn, vanliga människor och ungar som låg längs väggarna med byggjobbarlurar på sig och sov. Det var en väldigt speciell upplevelse.
– Men jag har också gått tillbaka till när jag var femton och lyssnade på Technotronic och Guns N Roses. Mongoblandningar liksom. Mycket av det jag lyssnade på då hade inspirerats av ravekulturen, gammal Chicagohouse och techno. För mig var hiphop också dansmusik, jag ville bara att det skulle vara fett flow och bra beats.
Ett par dagar innan intervjun skriver Robyn till den amerikanska sångerskan Kelis på sin twitter: ”Hey mama, I’m bored. U feel like doing something?”
Visst, svarar Kelis, och så avslöjar de sina planer på en ”All hearts tour”.
– Vi har aldrig träffats, men hon kontaktade mig och undrade om jag ville göra en turné i USA. Och så bestämde vi att vi skulle outa det på twitter för att det kändes roligare. Hon är ascool, hon är en riktig person och har en inställning som jag kan relatera till. Hon håller också på och blandar vitt och svart.
Klockan ett på klubben står norska Röyksopp och dj:ar på scenen. Robyn är också där uppe: med ryggen mot publiken dansar hon hårt i vitt linne och randiga byxor. Sen höjer hon volymen, dansar fram till scenkanten och kramar om folk i publiken.
– I höstas hade jag varit på turné i nästan fyra år. Jag kände: gud vad jag älskar det här, att vara nära dj:ar och livemusik. Jag ville inte sluta med det när jag kom hem. Jag var van vid en viss typ av underhållningsnivå, roliga fester och en stämning som inte alltid är lätt att hitta i Sverige.
Nu ger sig Robyn ut på turné igen. Men ”Body Talk Pt 2” kommer redan efter sommaren.
– Jag såg framför mig att inte få göra en ny skiva på tre år, och det kändes så jävla deppigt. Även om jag har eget skivbolag så blir man lite livegen när man ger sig ut och gör promotion. Man har inget eget liv. Man gör bara intervjuer och spelar. Jag ville hitta ett sätt att hålla igång skrivprocessen. Det var ur det som det här med tre skivor kom.
Ägget hon får in är löskokt. Robyn går till kassan och ber artigt om ett nytt. Studsar tillbaka till soffan och spänner åter sin gröna, stadiga blick i mig.
– För mig handlar det bara om en liten skiva och en liten turné, det är ingen stor omvälvande sak. Det finns mycket i livet och världen som skulle behöva en ny ordning. Saker som är för satta i sten. Hur man ska leva sitt liv och allting.
Tänker du så om annat också?
– Ja. Om allt möjligt. Om giftermål. Och om hur man ska bli när man blir gammal. Jag håller på och fnular på det just nu. Man kommer ju att vilja göra en massa saker som folk inte kommer att tycka att man borde. Jag undrar om man kommer att hålla sig i skinnet eller om man kommer att vilja bli en cyborg och operera in nya organ? Jag tror det kommer att finnas helt andra möjligheter när vi blir gamla. Frågan är ju vad vi kommer att bli lyckliga av.
Gör du en uppdelning mellan popstjärnan Robyn och den vanliga personen Robyn?
– Nej. Men det har nog varit så förut. Jag har varit mån om att inte prata om mig själv så mycket i intervjuer. Det har väl varit för att folk inte har varit så intresserade. Jag kan förstå det med tanke på de skivorna jag gjorde innan, att det blir: ”amen hon gör ju sån här musik”, och så ställer man vissa frågor, och så kommer man aldrig vidare från det. Jag har varit väldigt generisk i mina svar när jag har känt att den som ställer frågorna inte fattar grejen. Men i slutet av förra plattan och den här gången så känner jag att folk verkligen förstår. Jag tror det har att göra med att de flesta som håller på med det jag gör är i samma ålder nu. Mina referenser är inte så konstiga längre. Det är inte ”gud vad kitschigt” eller ”gud vad dåligt”.
Hon kramar ur resterna ur grapefrukten och dricker upp saften direkt från tefatet. Sträcker ut sig i tvåsitssoffan, i svarta tajts och gråmelerad collegetröja. Snart ska hon träffa sin koreograf: den första hon trivts med.
– Jag har alltid dansat, men tidigare har jag inte vågat ta in den biten i det visuella som jag håller på med. I och med förra skivan hittade jag ett sätt jag tyckte om att hantera scenen. En identitet och en publik som fattade mig. Då fick dansen en plats igen fast på ett helt annat sätt, mycket mer spontant och roligt.
Robyn säger att hon har ett kulturtantsperspektiv på dans.
– Jag har växt upp runt en scen, mina föräldrar har hållit på med teater och dans sedan jag var liten. För mig har dans inte varit r’n’b-koreografi à la Britney Spears ... eller, inte Britney Spears. À la popstjärna.
– Sen har jag alltid klubbdansat, men jag har känt mig mer som en klubbtjej och en performer än en dansare. Gud vad pretentiöst det låter. Men jag står för det. Men nu känner jag mig mer som en dansare för nu kan jag dansa på mitt sätt.
Robyns visuella stil de senaste åren präglas av serietidningsestetik, könsöverskridande och humor. I videorna är hon skallig och sorgsen (Be Mine!), sätter på en stor mjukiskanin (Konichiwa Bitches) och kravlar runt i en låda i stora markerade ögonbryn (Handle me).
– Jag fattade inte att folk skulle bli så provocerade av det i USA. Det har varit jättespännande. Som de stora ögonbrynen i videon, jag har fått sjukt mycket reaktioner på nätet. Jag förstod inte att jag var så onormal, jag tyckte bara jag var lite tuff typ. Haha.
– Nu har jag försökt ändra mig, inte för att jag tyckte det var jobbigt, utan mer för att tolka den feedbacken jag fått, för att vara tydligare med kontrasterna. När man är för mycket en sak så stänger folk ute, då vill de inte förstå. Jag försöker hitta den bästa kombon mellan manligt och kvinnligt. Som jag själv är.
– Men jag tror jag är kvinnligare än jag någonsin har varit på den här plattan. Fast inte på ett stereotypt sätt, utan för att jag känner mig mer bekväm med den sidan av mig.
Klockan halv tre på klubben håller en överförfriskad man ett slags tacktal till Robyn och medarrangören, bästisen Lojsan Sondlo. Publiken glesas ut trots att kön tidigare varit lång.
Robyn tar över mikrofonen.
– Okej, det är skolavslutning och jag och Lojsan säger tack så mycket. Andreas vill crowdsurfa och att ni inte släpper honom den här gången. Är ni med?
Andreas Kleerup, dj-gäst och trummis i Robyns band, slänger sig ut i publiken.
– Han ska alltid piska upp nåt slags Van Halen-stämning. Han vill bara att det ska vara härligt och euforiskt, förklarar Robyn på kafét.
Vad tycker du är roligt?
– Alltså jag skrattar åt roliga djur. Jag tycker det är sjukt roligt. Och goda vänner som har väldigt specifikt kroppsspråk. Jag vet inte hur man ska förklara humorn i mina videor, men jag tror att jag gillar mörk humor.
– Roliga djur är inte mörk humor i och för sig, lägger hon till och skrattar åt sig själv.
Robyn går ut i solen, tänder en cigg och hoppar upp i en av uteserveringens höga stolar.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag är, typ, nöjd.