1971 hade rockoperan ”Jesus Christ Superstar”, av Andrew Lloyd Webber och Tim
Rice, urpremiär på Broadway. Den hade föregåtts av en konsertversion som
också gavs ut på skiva.
Och det var den som fick regissören Ronny Danielsson att börja drömma om att
en gång få sätta upp rockoperan.
– Vi låg på golvet hemma hos mig och lyssnade på lp: n. Det var min
”Hair”-period, jag hade permanentat hår och var hippie och vi sysslade med
skapande dramatik och ”lära känna varandra”-övningar. Och så kom ”Jesus
Christ Superstar” och vi blev helt frälsta, minns Ronny Danielsson.
Nu, trettioåtta år senare, är drömmen på väg att bli verklighet. Om några
veckor är det premiär på Malmö opera och publikintresset är enormt. Av de
totalt 71 552 biljetterna är nästan 62 000 redan sålda, men det stressar
inte regissören.
– Tvärtom, jag känner mig så lugn i det. Det är en värre press att inte veta
om publiken ska komma. Nu vet jag att den gör det, den biten är avklarad. Nu
ska jag bara göra ett jättebra jobb och det känns så skönt.
Har du blivit överraskad av någonting i musikalen under arbetets gång?
– En del av figurerna har mindre roller än vad jag mindes. Pontius Pilatus är
till min förvåning bara med i tre scener och jag hade ett minne av att
prästerna Kaifas och Hannas sjöng mer än vad de gör. Men det är starka
roller, de gör ett djupt intryck.
Vad betyder det för regin att handlingen är kronologiskt uppbyggd?
– Det tycker jag är en tillgång, och en utmaning. Folket som hyllar Jesus på
palmsöndagen vill korsfästa honom på fredagen. På några dagar vänder
alltihop. Hur får man den logiken att fungera, hur gör man det trovärdigt?
Något problem som du har legat vaken och funderat över?
– Jag ligger inte sömnlös men jag vaknar tidigt ibland och funderar över
saker. Ofta över hur jag ska få berättelsen att löpa i den här
föreställningen där det inte finns en enda talad replik, bara sång, ett
antal musikaliska nummer och ingenting mellan dem. Det är mitt arbete att
försöka få ihop detta till en helhet. Och det är ett roligt och kreativt
problem.
Berätta något om scenografi och kostym.
– Kostymerna hämtar inspiration från Jesu tid, 1970-tal och nutid. Scenografin
är ett jättebygge, ungefär som dåtidens Jerusalem men gjort i betong och
moderna material. Dåtiden fångad i nutid, kan man säga.
Vilket budskap vill du förmedla?
– För mig handlar det om hur en visionärs budskap tas emot. Jesus är en
visionär med ett kärleksbudskap. Det etablerade samhället och makten oroas
av honom och hans lärjungar gör honom till en superstjärna.
Var finns parallellerna till dagens samhälle?
– Du kan dra paralleller till ungdomars försök och vilja att förändra, försök
som många gånger kvävs av samhället. Se på ”Reclaim the Streets” och andra
sådana rörelser. När jag var ung var det fredsrörelsen och hippierörelsen,
jag känner igen mig i den där viljan att förändra samhället. Men ungdomar i
dag är inte samlade på samma sätt som till exempel Vietnamrörelsen var.
Dagens samhälle är mer splittrat och därmed är protesten också det.
Hur mycket har du och Ola Salo, som spelar Jesus, resonerat kring
Jesusgestalten?
– Väldigt mycket. Eftersom Ola också har översatt hade vi redan på ett mycket
tidigt stadium samtal. Och det har varit bra samtal, vi är överens om
grunden i föreställningen. När det gäller just Jesusfiguren vill jag inte
säga för mycket, det ska överraska i föreställningen, men jag kan säga att
han är mer människa än helig man – i vår ”Jesus Christ Superstar” är han en
väldigt aktiv gestalt.