”Det var bättre förr” – så sammanfattas bäst tesen i Sydsvenskans förre chefredaktörs bok ”Spelet bakom rubrikerna”. Med ”förr” menas 1970-talet och i Månsons värld var det en tid då inga journalister var korrupta, då redaktionerna var bemannade med grävande journalister och stora avslöjanden stod som spön i backen. (En bild på tvärs med till exempel den Jan Guillou ger i sin biografi­ ”Ordets makt och vanmakt”).

Sedan dess har det, genom Månsons glasögon, gått raskt utför: resejournalister betalar inte sina egna resor, motorjournalisternas branschförening saknar gemensamma riktlinjer och debattsajten Newsmill är suspekt eftersom deras styrelseordförande Sara Öhrvall är varumärkesexpert.

Tanken med boken är att purra den genomsnittlige mediekonsumenten – låt oss kalla honom Berra i Bjuv – ur sin törn­rosasömn. Berra i Bjuv verkar dock inte alarmerad av journalistikens mindre resurser utan nöjd med att få läsa om Zlatans nya Nike-skor och modereportage där Ving betalat flygbiljetten.

Utbudet av medier har växt explosionsartat under 2000-talet, men det är inte grävande 70-talsjournalistik som står högst på läsarnas önskelista. Den avslöjande journalistiken finns ju dessutom fortfarande kvar, trots all domedagspredikan.

Orsakerna till journalistikens förändrade förutsättningar dryftas inte i Månsons bok.

Men att de redaktionella resurserna blir mindre beror på att annonsörerna tycker att tidningar är ett mindre intressant sätt att nå sina läsare genom. Och läsarna nöjer sig med att läsa gratis­tidningar och på webben.

Kortfattat är orsaken en minskning av efterfrågan, samtidigt som utbudet av medier ökat. Så varför producera journalistik som allt färre är intresserade av?

Månson antyder att en sådan utveckling är ett hot mot demokratin, en åsikt som ofta framförs av journalisterna själva. Att bevisa att 70-talets journalistik skulle gagna demokratin är en pedagogisk uppgift som Månson inte mäktar med i sin bok. Han är insinuant kring hur dagens journalister umgås med makten men nämner inte till exempel 70-talets Geijeraffär där journalister och redaktioner lät sig tystas av politiker – ett otänkbart scenario idag.

Jovisst hade journalisterna förr mer tid per artikel, men det demokratiska samhället var definitivt bräckligare. Ett intressant grepp inför nästa bok vore därför att prata med läsarna. Hur ser de på journalistikens roll för demokratin? Kanske kan Månson också ta tillfället i akt att prata med några kvinnor (de flesta intervjuade i boken är män) och yngre intervjupersoner (är någon intervjuad i boken under 50 år?). Nycklarna till journalistikens existensberättigande har alltid funnits hos läsarna. Det är trots allt bara Berra i Bjuv som kan svara på om journalistiken är i förfall – ­eller förändring.

Olle Lidbom

Eftersom Hans Månson tidigare var Sydsvenskans chefredaktör recenseras hans bok av Olle Lidbom, som driver mediesajten Den vassa eggen och medarbetar i Expressen.