Förhandsintresset har varit enormt, ett exempel bland många är Svenska Dagbladets intervju som sträckte sig över sex sidor, texten på kulturdelens framsida lydde ”Utlämnad. Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt om sin uppväxt i ny bok” och på bilden blickade författaren emot en med en min som fick en förstå att fotografen sagt ”Glöm inte att du är kränkt.”

Följaktligen måste man vara både döv och blind för att inte ha uppfattat att Wahlgren var en skräckmor som utsatte sina många barn för ständiga flyttningar och ständigt nya manliga partners – somliga våldsbenägna, andra benägna att ge sig på familjens småflickor – för att inte tala om att hon också själv kunde slå, att hon ofta var ”aspackad” och att hon hänsynslöst utnyttjade familjen i marknadsföringen av sig själv som hela Sveriges – ja, Nordens – supermamma.

Men med boken i hand kan man konstatera att Anna Wahlgrens namn ingen­stans nämns och att den ”expert på barnuppfostran” som förstört berättarjagets liv är död. Så vad är det egentligen fråga om? Jo, det är fråga om autofiktion, en genre vars benämning tycks ha blivit etablerad i samband med Knausgårddebatten och som tillåter de mest förrädiska glidningar mellan sanning och dikt.

Boken består av korta avsnitt, episoder och minnesbilder, med skenbart slumpmässig kronologi, pusselbitar som tillsammans inte bara ger en bild av Feldts liv från barndomen fram till nuet utan också är avsedda att hamra in ett budskap, nämligen att barndom närmast deterministiskt måste prägla vuxenliv.

Också Feldt bröt upp från relation efter relation, också hon misslyckades som mor även om hon låter förstå att hon ingalunda övergav sina barn utan blev övergiven av dem.

Det sista är intressant och betecknande: Feldt gör nämligen själv aldrig något fel, hon är alltid ett offer. Hon är ett offer också när hennes mor skriver ett brev till henne och hon vägrar läsa det ens efter att sambon – den just då aktuella sambon – har läst det och sagt att det är ett underbart vackert brev, det vackraste han sett. Hon vill överhuvudtaget inte ta in någon annan människas perspektiv, som om hon återigen satt i terapi mal och mal hon – men utan att ta notis om terapeuten.

Skriva kan hon onekligen, texten har flyt, är rentav poetisk här och var, men det obönhörligt monologiska gör att ens läsning efterhand blir mer förströdd. En annan svaghet är den totala avsaknaden av miljöer, samhälleliga sammanhang: det hade ju varit oerhört spännande att få sjuttiotalets samlevnadsutopiska experiment mer handfast skildrade ur barnperspektiv.

Feldt nöjer sig med sin inre, känslomässiga verklighet och det blir också avgörande för hur bokens sanningshalt ska förstås. I boken dör mamman som sagt, i verkligheten är hon som död för dottern som inte vill försonas. På motsvarande sätt har troligen många andra episoder tillspetsats, fiktionaliserats. ”Utlämnad” skriver Svenska Dagbladet och det är möjligt att dubbeltydigheten är avsiktlig: är det mor eller dotter som utlämnas?

Själv kommer jag att tänka på något min far i uppgivna ögonblick brukade säga: ”Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.”

I danska Weekendavisen har autofiktion diskuterats intensivt och man har velat göra subtila distinktioner mellan fiktionsfria fiktioner och fiktionaliserad icke-fiktion. En av tidningens tecknare har föreslagit en annan distinktion: ”Jag skulle vilja påstå att frågan är om läsaren blir berörd – om det klöser, river, kittlar, smeker, slår, pickar, skär – alltså om friktion snarare än fiktion.” Om Feldt kan sägas att hon kittlar mer än hon berör.