– Lars Vilks konstnärskap har alltid byggt på provokation. Han vill se om en
konstnär kan göra vad som helst, enligt den tes som den västerländska
romantiska idén om konst utgår från.
Det säger Gertrud Sandqvist, professor på Konsthögskolan i Malmö. Hon menar
att Lars Vilks gör konst för att ifrågasätta, undersöka eller bevisa ett
antagande som har med konstvärldens regler att göra.
Tidigare har det varit mer harmlösa situationer men den här gången har hans
arbete lett till att han hotats till livet och det var den effekten han var
ute efter, tror Gertrud Sandqvist:
– Lars Vilks är bra på att få exakt de svar han är intresserad av att få. Och
nu har han fått det. Samtidigt vill jag ju förstås inte att det ska hända
honom något.
Om det är bra konst eller ej har inte med saken att göra, säger Gertrud
Sandqvist.
– Det handlar om hur effektivt det är som provokation. Sedan kan man fråga sig
hur pass intressant man tycker att provokationen är.
Flemming Rose, som var kulturchef på Jyllands-Posten när tidningen år 2005
publicerade de omtalade Muhammedteckningarna, menar att en konstnär kan gå
väldigt långt för att uttrycka sig med sin konst. Gränsen går när ett
konstverk uppmuntrar till våld och det finns risk för att det våldet
verkligen kan verkställas.
– Om man bara ska göra och säga sådant som alla vill höra så behövs inte
yttrandefriheten.
Lars Vilks agerar i en 150 år gammal tradition, säger Flemming Rose och drar
paralleller till Édouard Manets målning ”Frukost i det gröna”, där en naken
kvinna sitter på en filt tillsammans med två män.
– Den uppfattades som en stor provokation på sin tid. Sedan dess har en viktig
del av modernismen varit att testa gränser och provocera.
På Moderna museet i Stockholm ställdes Lars Vilks verk, brevväxling och
korrespondens med myndigheter ut för ett antal år sedan. Chefen där, Lars
Nittve, ser Lars Vilks som en viktig konceptuell konstnär:
– Det är inte de saker han gör, nöjet av att titta på själva grejerna är
någorlunda begränsat, utan konsekvenserna av hans handlingar och vad de
säger om konstens plats i samhället som är viktiga.
Lars Nittve säger att det är en självklarhet att försvara Lars Vilks
yttrandefrihet. Men han är inte förvånad över reaktionerna:
– Jag tycker inte att rondellhunden är det intressantaste Lars Vilks har
gjort. Den reaktionen som kom hade man kunnat förutsäga utan att ens behöva
göra det verket.
Pontus Kyander, chef för Sørlandets Kunstmuseum i Kristiansand, är inte heller
förvånad över reaktionerna:
– Vilks rondellhund var åtminstone inledningsvis en starkare politisk än
konstnärlig markering, konsekvenser och reaktioner var ganska lätta att
förutse. Men hoten mot Lars Vilks är förfärliga, han har rätt att inom
lagens gränser uttrycka sig konstnärligt. Tyvärr överskuggar hoten hans
konstnärskap, oavsett vilken synpunkt man lägger på det.
Lars Vilks styrka ligger i hans förmåga att driva saker till sin spets, säger
Pontus Kyander som menar att de tidigare verken på Kullaberg, Nimis och Arx
är mer intressanta:
– Det handlade ju egentligen inte om hans rätt att bygga på Kullaberg, men det
blev en process som varade i flera år och på idénivå blev det ganska
spännande.
Frågan om bra eller dålig konst är en ointressant aspekt, menar Pontus Kyander.
– Rondellhunden är en del av svensk konsthistoria nu, oavsett vad man tycker
om verket.
Malmökonstnären Sture Johannesson är mer kritisk till Lars Vilks som han menar
åker snålskjuts på uppmärksamheten kring Muhammedteckningarna i Danmark:
– Jag ser inget nyskapande i att han har kopierat den danska Muhammedeffekten.
Man ska i alla fall ha ett stänk av nyskapande i det man gör som konstnär,
tycker jag.
Lars Vilks kan inte ha varit omedveten om vilka konsekvenserna och
reaktionerna på rondellhunden skulle bli, säger Sture Johannesson:
– Yttrandefriheten är viktig men det finns ju tillräckligt av andra saker i
vårt samhälle som man kan göra provokativ konst kring. Vi behöver inte ge
oss på Muhammed.
Även Magnus Jensner, chef för Moderna museet Malmö, tror att Lars Vilks
förstod vilka reaktionerna på rondellhunden skulle bli. Men, säger han, en
konstnär ska kunna uttrycka vad som helst utan att riskera livet.
– Det är djupt tragiskt för ett demokratiskt samhälle att enskilda individer
ska behöva utsättas för hot.
Magnus Jensner tror inte att Lars Vilks bara är ute efter att provocera:
– Han vill testa gränser, det har han gjort hela tiden i sina projekt. Han rör
sig i gränsområden, det som är kärnan i hans konstnärskap.
– Den där rondellhunden är kanske inte angelägen konst men hans ärende är ju
mycket angeläget.
Elisabeth Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, ser en linje i Lars
Vilks konstnärskap:
– Han engagerar sig i samhället genom att konsekvent tala om den konstnärliga
friheten. Och han har haft en stor betydelse genom sitt arbete.
Yttrandefriheten är viktig, säger Elisabet Haglund:
– Konsten är en del av den politiska världen och av samhället vi lever i. Det
är viktigt att vi står upp för Lars Vilks rätt att uttrycka sig.