De sista åtta åren har varit svåra för Amerikainvandrare av den gamla skolan,
de som trott på den amerikanska drömmen.
Men en del av oss är luttrade sedan gammalt. Själv gav jag mig till
Kalifornien på jakt efter frihet och självförverkligande mitt under
Vietnamkriget. Inte heller då stod USA högt i kurs. Sedan dess har jag mött
antiamerikanismen i dess mer eller mindre subtila varianter, ofta
uppblandade med en god dos förmäten självgodhet, speciellt i Europa och inte
minst i Sverige.
Så det känns skönt att för ett ögonblick bara kunna njuta av vad alla nu
kallar ett historiskt val. En man vars moder var en vit kvinna från enkla
omständigheter och vars fader var en svart man från Kenya är vald till
president, mindre än ett och ett halvt sekel efter slaveriets upphörande.
Han kommer att tillträda nästan exakt 100 år efter att medborgarrättsrörelsen
NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) grundades
i en tid då Ku Klux Klan ostört kunde lyncha svarta medborgare. Och fyrtio
år efter att Martin Luther King och Robert Kennedy mördades i en tid av
upplopp i svarta ghetton, rasism och kvardröjande segregation.
Trots allt tal om hur den så kallade “Bradleyeffekten” skulle kunna stjäla
segern från Obama visade sig denna utebli helt. Tvärtom var det så att de
väljare som menade att ras var en viktig faktor röstade för snarare än mot
honom.
Nu har inte rasismen försvunnit från USA. Ett par personliga anekdoter: Bara
veckan före valet vägrade en vit taxichaufför köra mig den mest direkta
vägen mellan flygplatsen i Tallahassee, Florida och mitt hem där. Den gick
nämligen igenom den svarta delen av staden. Han var en riktig republikan,
menade han, och visste vad de svarta gick för. Det var synd, fortsatte han,
att Katrina inte lyckade svepa iväg dem allihop ut i den mexikanska golfen.
Fyra år tidigare, när jag valarbetade i den lilla hålan Perry mellan golfen
och gränsen till Georgia, var det första som ledaren för det lokala
demokratiska partiet sa: ”Ska ni forsla hit fler volontärer från
Tallahassee, se bara till att de inte är svarta.” Detta trots att nästan de
enda som röstade för partiet var just de svarta. Här står tiden still och
McCain vann 70 procent av rösterna. Men även i USA som helhet tog han 57
procent av de vita männens röster.
Men faktum kvarstår: i en värld av ras- och religionskonflikter framstår USA
igen som unikt och vägledande. Av samma skäl som människor i landets
historia har flytt dit på jakt efter fred och frihet kunde man välja Obama
som president: han personifierar i mångt och mycket den amerikanska drömmen
och dess löfte om att mångfald och demokrati kan samexistera.
Låt oss i denna stund betrakta och begrunda avgrunden mellan USA och Europa. I
det ena fallet har vi Obama och bakom honom ett brokigt, stundtals stökigt,
men alltid vitalt invandrarsamhälle. I det andra ett ängsligt fasthållande
vid en alltmer overklig etnisk nationalism där främlingsfientliga partier
likt Sverigedemokraterna kan florera. Bilder av flyktingar i läger, snarare
än invandrare i arbete, har kommit att dominera vårt sätt att se på
mångfaldens potential.
Utmaningen vi står inför är i grunden enkel: hur rör vi oss från Perry mot New
York; hur undviker vi att Landskrona, snarare än Stockholm eller Malmö i
sina bättre ögonblick, blir tongivande för vår politiska kultur. Kan vi
föreställa oss en framtida dröm om ett Sverige med sin egen Obama?
LARS TRÄGÅRDH
historiker och författare, bosatt i USA