På omslaget till Per Planhammars roman ”Efter honom, syndafloden” brer Jack Kerouac Jesuslikt ut sina armar på ett foto, fastspikat på en amerikansk flagga. Kroppen, spikarna, flaggan – symboliken är uppenbar. Det här är Amerikas egen utvalde son, den gud vars evangelium ”On the Road” från 1957 bidrog till att skapa en ny reli­gion, beat, som sen blev till proteströrelser, hippierörelser, alternativrörelser. Han vars skrivande befriade den amerikanska prosan. Han som umgicks med horor, homosexuella, svarta. Och som, förstås, dog ung, fattig, förnekad.

Om jag låter lite raljant här ber jag om ursäkt. Men vad gäller Jack Kerouac är mitt mått på något vis rågat. Den vurm och det mytmakeri som omger honom och beat är för mig en gåta. Och vad värre är, de skymmer den lyskraft som många av beatrörelsens texter faktiskt har.

På ett sätt tycker jag därför lite synd om Per Planhammar som fått mig på halsen. Jag vet att han är en gedigen och bra skribent och jag vet att han skrivit flera fina böcker, till exempel ”Tims bok” från 2001 som känsligt beskriver faderskap, barndom och uppbrott. Det här är också en fin bok, välskriven, kunnig och snyggt upplagd. Jag undrar bara varför. Varför måste en machomyt om öl, whisky, tomhet och övergivna kvinnor skrivas ner en gång till? Varför åter servera historien om hur en hög Kerouac skriver sin roman på tre veckor på en rulle ihoptejpade papper.

Historien som Planhammar berättar är den om en stor, missförstådd konstnär som beter sig som ett svin mot de flesta men som på något vis är ursäktad genom sitt känsliga konstnärskap och sitt missbruk. Inget nytt alltså, men Planhammars vackra prosa tecknar ett mångskiktat porträtt som blir en fest för varje beatvurmare. Till skillnad från många andra gör Planhammar också tydlig skillnad mellan Kerouac och Sal, berättaren i ”On the Road”. Till och med en tvivlare som jag njuter av läsningen och uppskattar de många röster i boken – förläggare, vänner, älskarinnor, släktingar – som berättar om Kerouac och gör bilden av honom mer komplex.

Men det här är likväl en hagio­grafi, en idolteckning som närmar sig det religiösa. För Planhammar – och många andra – är Kerouac en sanningssägare som förmått sätta Amerika på pränt.

Till jul kommer ”On the Road” som stjärnspäckad Hollywoodfilm. Kerouacs möjliga alter ego Sal görs då av Sam ­Riley. Per Planhammars bok är en del av denna syndaflod av idolporträtt som Kerouac själv värjde sig emot – och på något vis är han själv medveten om det. Men beatvurmaren i honom har bara inte kunnat låta bli att skriva. Och skriva väl.

Karin Nykvist
litterturvetare vid Lunds universitet