I sin recension av Leif Norrmans och Håkan Thörns böcker om Sydafrika fördömer
Tor Billgren det stöd som ANC fick av antiapartheidrörelsen utanför
Sydafrika. ANC framställs som en mordisk terroristorganisation dirigerad av
överterroristen Nelson Mandela, och Billgren ljungar av vrede över att så
många dog därför att de ”hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt
sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika”.
Vad Billgren däremot inte säger är vilka antiapartheidkrafter inom Sydafrika
man i stället borde ha stött. Den enkla sanningen är att det inte fanns
några alternativ. Billgren nämner Inkatha, men det var en rörelse som enbart
företrädde zuluernas intressen och därför inte kunde fungera som en enande
kraft; det var just av den anledningen som apartheidregimen förhöll sig
ganska välvillig till den. De såg dess potential att splittra motståndet.
Dessutom fanns Pan Africanist Congress (PAC), en radikal rörelse som
motsatte sig allt samarbete över rasgränserna, fördömde ANC: s liberala
program och verkade för ett svart Sydafrika, ett ”Sydafrika för afrikaner”,
där andra rasgrupper i bästa fall skulle tilldelas en undanskymd roll.
Slutligen fanns det lilla, fullständigt maktlösa Progressiva partiet, som
aldrig lyckades vinna mer än sju platser i det vita parlamentet och som i
många år bara hade en parlamentsledamot, Helen Suzman. All heder åt Suzman
(som flera gånger besökte ”terroristen” Mandela i hans fångenskap), men det
skulle milt talat vara en överdrift att säga att hon gjorde slut på
apartheidregimen. Det är också påfallande hur lite intresse Progressiva
partiet rönte bland svarta sydafrikaner.
ANC gjorde ohyggliga saker, liksom deras motståndare. Det var därför som
president Mandela tog initiativet till Sannings- och försoningskommissionen,
som granskade förbrytelserna på båda sidor och sedan förlät alla som erkände
sin delaktighet i illgärningar av olika slag. Men ett parti som är berett
att syna även sina egna brott kan inte vara helt utan förtjänster. Det kan
också nämnas att ANC ända sedan apartheid avskaffades konsekvent har bevarat
demokratin.
Avslutningsvis vill jag citera några visa ord som (om jag minns rätt) skrevs
av George Orwell: ”Det finns tillfällen när man måste välja sida, även om
båda sidor främjar sin sak med lika klandervärda medel.”