Anders Ehnmark om Landet Ingenstans

Utopi betyder Landet Ingenstans. Där allt är möjligt. Uttrycket myntas år 1516 av Thomas More i en berättelse om en fjärran kust, där människor lever i endräkt och vidgar sina sinnen, så att de förstår världen, till skillnad mot i England, där ingen förstår något. More skrev med lätt hand på latin. Hans tanke var att mana till handling. Allt är möjligt även här, om man öppnar ögonen.

Utopiska berättelser i denna mening, ögonöppnare, eller med Aristoteles ord undersökning av gömda möjligheter (enteleki kallar Aristoteles förverkligandet, bokstavligen det som bär ändamålet inom sig), har naturligtvis funnits i alla tider. De som makten haver brukar gömma möjligheterna, den som makten söker brukar framhålla dem.

Ögonöppnare låter bra men har en längre tid, under hela det kalla kriget, bedömts som mycket farliga. Utopin har råkat i vanrykte. I vågor från femtiotalet och framåt har stränga varningar utfärdats för allt utopiskt eller i allmänhet ”ideologiskt” tänkande, varmed man kan mena lite av varje. Ideologiernas död har gång på gång proklamerats, av Daniel Bell, Raymond Aron, Herbert Tingsten, Francis Fukuyama och så vidare, inte utan framgång, även om det radikala sextiotalet kom som en kalldusch.

Utopins nedgång beror naturligtvis på att den dåvarande kommunismen ansågs vara eller bygga på en utopi. Det är både sant och fel. Det är sant på så sätt att då Marx tecknar det nya samhället faller han in i de utopiska diktarnas led. Mycket medryckande för övrigt. Men samtidigt har han en vetenskapspretention som försvårar saken. Han diktar men säger sig känna historiens lagar. Det utopiska tänkandet avfärdar han i sitt manifest som ”luftslott”. Själv anser han sig blottlägga det nödvändiga, inte det möjliga. En utopi är det lika förbannat, men den utger sig för att veta hur det måste gå. En betydande överdrift.

Det är detta dilemma som dragit nesa över utopin. Det är olyckligt eftersom vi behöver den för att kunna handla rationellt. För att se den delade framtiden, modernitetens grunduppfinning, behövs fantasi och intuition. Jag håller med Russell Jacoby, historiker i Los Angeles, som i en fin essä, ”The End of Utopia” (1999), visar hur politiken i den rika världen plattats ut av allt tjat om ideologiernas död och utopins farlighet.

Det farliga i traditionen från Marx är inte utopin utan anspråket på vetenskaplighet. Utopin är inspirerande men vetenskapligheten en legitimering av de-spoti, egentligen, och en ganska rå sådan: om du känner klassens tankar och historiens gång så behövs det inte demokrati utan räcker med en skarp iakttagare som avläser tankarna och gången. Man kan stöta på idén alltjämt, till exempel när det gäller Kuba. Förr var den vanlig.

Det där kan vi lägga till handlingarna, vetenskapligheten är en tidsbetonad vidskepelse, men vi behöver utopin i dess ursprungliga mening, som en framskjuten spaning i tiden, ett slags aggressive patrolling. Man måste skilja mellan utopier som söker en gömd möjlighet och utopier som söker en gömd nödvändighet. I det förra fallet tilldelas medborgaren en huvudroll, men i det senare fallet ingen roll alls, utom att vara flexibel, dvs lyda. De goda utopierna försöker upptäcka vägskälen, de dåliga den enda vägen.

Det är ganska nedsläckt just nu. Den torftighet i den politiska kulturen som Russell Jacoby talar om känner vi väl. Alla partier förnyar sig genom att lägga sig i mitten. Vi har ungefär fem socialdemokratiska partier just nu. Den tvesyn som behövs för att upptäcka nya vägar försvann med utopin.

Jag tänker på en idag olösbar fråga. Vi har pengar utan arbete, i stor skala dessutom (bidrag), men samtidigt arbete utan pengar, också i stor skala (nödvändigt men ofinansierat arbete i offentlig sektor). Sammanför man de bägge leden anar man den lösning som inte är möjlig.

När jag tänker efter är det inte helt sant att utopin är död. Det finns kvar en ljusrand, men inte på det vanliga stället. Något som väldigt mycket liknar en utopi är den nyliberala berättelsen om ett lyckligt liv utanför politiken, det vill säga demokratin. Man kan hitta den på Svenska Dagbladets ledarsida, där tonen är ljus och innerlig som i den utopiska dikten. Som kund och medlem återfår människan den makt hon förlorat som medborgare, är tanken. Utanför politiken, det vill säga demokratin, är allt möjligt: frihet, ansvar, självförverkligande, men i politiken, det vill säga demokratin, ingenting möjligt.

Det är en ljus och rå berättelse, litegrann som hos Marx.

Dags alltså att återupprätta den riktiga utopin.