- Måste du åka taxi i ett land där folk kör som galningar, välj alltid den
äldste taxichaufför du kan hitta. Han måste ju ha de egenskaper som krävs
för att överleva.
Det rådet fick jag för många år sedan av Staffan Heimersson, numera nestor
bland Sveriges utrikeskorrespondenter, och jag har alltid följt det. Utan
att kunna omsätta sina erfarenheter till klokhet blir man inte gammal -
varken som taxichaufför i Portugal eller resande reporter i en krigshärjad
värld.
Eller som chef för nyhetsreportrar, tänker jag vid läsningen av Hans Månsons
bok "Etik och nyhetsjournalistik". Också Månson har överlevt länge på
utsatta positioner i farliga miljöer - den ständigt hårdnande
nyhetskonkurrensens. Han har varit chef för nyhetsjagande journalister i
TV-mediet - både på SVT och TV4 - och på stora tidningar som Svenska
Dagbladet, Norrköpings Tidningar och Sydsvenskan.
Sedan ett par år tillbaka skriver han krönikor om journalistisk etik. Ett
urval av dem har han nu gett ut i bokform, tillsammans med en föreläsning om
journalistik och moral som han höll vid Göteborgs universitet hösten 2006.
(Där är han i skrivande stund gästprofessor i praktisk journalistik.) Här
läser han lusen av både namngivna och icke namngivna publicister.
Det är journalister som alldeles för ofta använder - eller snarare
missbrukar - anonyma källor. Journalister som provocerar intervjuoffer till
dumma uttalanden. Journalister som, när de ertappas med moraliska övertramp,
skyller på att andra journalister har gjort likadant. Journalister som
betalar pengar till uppgiftslämnare utan att reflektera över hur sådana
belöningar kan locka fram överdrifter eller lögner. Journalister som slår
larm i tid och otid. Journalister som utan goda skäl namnger personer som
gripits, misstänkta men inte åtalade för brott. Journalister som låter sig
bjudas på resor och gåvor av företag som de bevakar. Journalister som
överhuvudtaget inte förmår luta sig tillbaka och reflektera över vad de
håller på med.
Hans Månson är inte radikal - varken i politisk eller moralisk mening. Med
tanke på hur mycken dumhet och cynism han har sett i sin egen bransch genom
åren tycks han hysa ett förvånansvärt starkt hopp om den. Han förespråkar en
nyhetsförmedling som gärna får vara frän bara den lever upp till två krav:
att den bygger på kontrollerade uppgifter och att de etiska problemen - där
sådana förekommer - är ordentligt genomtänkta. (Att sedan ansvariga utgivare
i konkreta fall inte alltid kommer till samma slutsats må vara hänt.)
Det som ska föreställa svensk mediedebatt blir sällan någon debatt. De många
arga mediekritikerna dömer ut, ofta men inte alltid i generaliserande
ordalag, journalistiken som lögnaktig, okunnig eller hänsynslös. När de får
svar, vilket är sällan, avfärdas de än mer svepande: - Nejdå, vi granskar
makten, vi rättar till våra brister, vi är nödvändiga för demokratin.
Själv delar jag inte helt Månsons tro på journalistikens möjligheter, men
hans bok förtjänar spridning främst därför att den tillför mediedebatten
något som den hittills har saknat - välunderbyggda reflektioner från en
person som både hyser optimism om journalistiken och kan erkänna dess
tillkortakommanden.
ANDERS R OLSSON
journalist