Det finns en avgörande syntaktisk skillnad mellan nazister som med
hakkorsförsedda fanor uttrycker sympati med en förkastlig ideologi och de
plakat som förekommit under demonstrationerna mot Libanonkriget i Malmö. Ett
likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset är knappast någon hyllning
av nazismen, snarare ett dubbelt fördömande som jämställer Israels
folkrättsligt tveksamma agerande med nazismens folkmord. Jämförelsen med
Förintelsen må vara groteskt överdriven. Men den borde vara laglig.
Och allvarligt talat, en ros är inte alltid en ros. Om man reser i Asien
märker man snabbt att svastikan här är en vördad och lyckobringande symbol
som pryder byggnader och statyer. I Kina och Japan markeras buddhistiska
tempel på kartor med svastikan, på samma sätt som korset symboliserar
kristna kyrkor.
På Glyptoteket i Köpenhamn (byggår 1897) utgör svastikan ett framträdande
element i den ståtliga byggnadens många mosaiker och ornamenteringar.
På Kristianstads konsthall kan man just nu betrakta en svit bilder av Dick
Bengtsson där Mondrians teckning av katedralen i Domburg steg för steg
förvandlas till ett stort hakkors. Konst, inte hets.
Kontexten är avgörande för tolkningen. Svårare än så behöver det inte vara.