Det är inte möjligt att utmäta ett straff som kan uttrycka den avsky, sorg och
smärta som människor känner i relation till hans terrordåd. Det finns,
skriver Hannah Arendt, sådana handlingar som inte är möjliga att varken
bestraffa eller förlåta. När jag läser Ronnie Sandahls krönika ”Kravet på
dödsstraff är omänskligt mänskligt” (Aftonbladet, 1.8) tänker jag, måhända
en aning alltför välvilligt, att han ger uttryck för den känsla som Arendt
beskriver, omöjligheten i att både förlåta och bestraffa, villrådigheten,
förvirringen och maktlösheten.
Sandahl redogör för sin egen respons i relation till terrordådet i Oslo, sitt
behov av hämnd – av att förövaren ska utplånas från jordens yta, plågas,
förnekas sitt värde som människa så som han har förnekat andra människor
deras värde. 33 procent av svenskarna anser att det finns brott som skulle
kunna motivera dödsstraff, skriver han med hänvisning till en
Sifoundersökning. Hur kommer det sig då, undrar Sandahl, att ingen politiker
driver frågan?
Antagligen för att dödsstraff inte är någon bra idé. Inte ens när terrordåd
med ett stort antal offer har inträffat. Inte ens då bör ett civiliserat
samhälle sänka sig till den nivån. När man bekämpar monster måste man vara
försiktig så att man inte själv förvandlas till ett monster, skrev Nietzsche
och jag tror att det är en av de klokare tankar han tänkt. Marcus Birro, som
alltmer profilerar sig som högerkristen med ultrakonservativa åsikter, har
också författat någon sorts plädering för dödsstraff. ”Jag tycker att
massmördaren förtjänar att dö” är rubriken på hans senaste bidrag till
världens fromma (Expressen, 27.7).
Efter att ha ägnat våren åt att ifrågasätta svensk abortlagstiftning, med
hänvisning till någon sort kristen idé om allt mänskligt livs helighet och
okränkbara värde, argumenterar han alltså nu för att allt mänskligt liv
minsann inte har något värde. Människovärde, menar Birro, är något man måste
förtjäna och något man kan förlora. Vilket värde har då ett foster? Som ännu
inte, genom handlingar och tankar, bevisat sitt värde? Eller menar Birro att
varje människa har ett värde tills hon har bevisat motsatsen, s a s? Vem
bestämmer i så fall vad som meriterar/dismeriterar henne?
Jag väljer att tro att Sandahl och Birro mest av allt är förvirrade och inte
riktigt vet vad de ska göra av sina motstridiga känslor. Ett förslag är att,
som exempelvis Hannah Arendt gör i "Responsibility and Judgement", skilja
mellan person och människa. Människovärdet är givet och inte förtjänat,
absolut och okränkbart, medan personskapet är relaterat till individens
moral. Människan skapar själv sitt moraliska värde genom sina handlingar.
Personskapet kan alltså förnekas och förbrukas och därmed också de moraliska
rättigheterna, som rätten till frihet. Individen har nämligen genom sina
handlingar visat att hon inte kan hantera det ansvar som frihet medför.
Alltså berövar vi henne hennes frihet genom att låsa in henne.
Människovärdet, däremot, är opåverkat. Det menar jag är en grundbult i ett
samhälle som vill vara civiliserat, att vi avhåller oss från frestelsen att
göra oss själva till gudar och monster.