Åldern tar ut sin rätt

Så hade det då slutligen sin premiär, efter nästan två år som enbart rubrikskapare: den svenska versionen av ”Ballar av stål”, ett humorprogram inlånat från brittiska Channel 4 där komiker ska utsätta antingen sig själva eller omgivningen – eller tja, helst båda – för pinsamma situationer.

SVT hoppade raskt av produktionen efter att en av programledarna först sprutat ner statsministern med vatten och blivit anmäld av Säpo, och därefter sprutat ner dokusåpadeltagaren Natacha Peyre med vatten och blivit anmäld av henne själv. ”Det ingår inte i den SVT-profil jag vill skapa”, kommenterade Annie Wegelius då.

Idag har femman tagit över, och åtminstone på pappret passar det bra in i kanalens numera väl beprövade cocktail av sköna killar och hårt uppskruvat tonfall.

Problemet? Ja, där har vi dessvärre flera.

Om vi ska snacka formatet så tillhör ”Ballar av stål” ett som inte åldrats väl, eller åtminstone ett som kräver ett mycket hårt drivet innehåll för att fortfarande funka. Amerikanska ”Jack­ass”, marknadsledande i piss, prutt- och genansfacket, var omvälvande när det kom, men mycket av dess framgång byggde också på just chockfaktorn (typ är det roligt att andas in andras fisar via en bong? Ja, ialla­fall första gången någon gör det).

Jag vet inte riktigt, men 2009 känns det som om man fått en livstidsförbrukning av skakiga videoklipp på killar som initierar slagsmål och tejpar skinkorna. I ”Ballar av stål” trakasserar man fotbollssupportrar och driver med kåta italienare. Roligt? I teorin, absolut. I praktiken? Njä.

Humorprogram är dessutom sällan lämpade för fler programminuter än 30. ”Ballar av stål” håller på i nästan en timme och det är en programlängd som ytterligt få klarar att matcha. Framförallt de pladdriga studio­inslagen känns som en stor säck sladdrigt dödkött, hur många närbilder på hysteriskt skrattande pub­lik man än matas med. En tajt, vältrimmad halvtimme hade man vunnit mycket på, en hårdare sållning av själva inslagen likaså.

Bäst är ”Ballar av stål” som ännu en påminnelse om Nour El-Refais enorma komiska begåvning. Hennes manshatande butiksvakt känns visserligen som ett kalkylerat feministiskt alibi i den annars ultragrabbiga produktionen, men inte ens det förmår dämpa hennes närmast Sarah Silvermanska strålglans.