Om du inte sett ”Svenska Hollywoodfruar” ännu kommer en snabbsammanfattning
här: tre välbärgade kvinnor ligger och kniper på pilatesbollar, övar
pistolskytte och baktalar sina au pairer.
Låter det både äckligt och oemotståndligt? Det är det. Men av alla de stora
och små tankar som väcks av ett program som ”Svenska Hollywoodfruar” – titta
bara runt på nätet och i tidningarna – är det den här jag återvänder till:
varför skapa en fullödig freakshow och marknadsföra den som en inblick i
lyxliv och röda mattor?
Jag citerar direkt från TV3:s hemsida: ”Du har säkert någon gång drömt om ett
liv i lyx och flärd. Om att fotograferas på röda mattor, om att bära
gnistrande diamanter, köra dyra vrålåk och skjutsas omkring i privatflygplan
och på lyxyachter.”
De svenska Hollywoodfruarna gör visserligen allt det där, men det är
egentligen inte en mer bärande del av programmet än vad det skulle vara om
någon filmade mig under några dagar på jobbet och påstod att det är en
spännande inblick i att åka hiss och gå mellan handspritsautomaten och
kaffemaskinen.
Det verkliga syftet är ju uppenbart: att lyfta fram andlig torftighet under de
grandiosa fasaderna, att göra de här kvinnorna till representanter för ett
sjukt sätt att leva och vara.
Anna Ankas inlägg på debattsajten Newsmill fullbordar den mediala dramaturgin:
en lång och tvärsäker text om glädjen över att kunna anställa ”illegala
mexikaner” och ”se till att de kan försörja sina familjer”, om svenska
pappor som ”är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet”, om att det
är ”kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd” och att
det i förlängningen är hennes fel ifall han vänstrar. Det är som Jessica
Zandéns och Cecilia Gyllenhammars numera legendariska harang om Babybjörn
kontra medelhavsmachos och ömma slag över munnen, fast mer pang på så att
säga.
Om TV3 velat slänga in en brandfackla i den svenska jämställdhetsdiskussionen
tycker jag att man kunde haft modet att tala om det – och att kanske också
ställa den typen av frågor till hemmafruarna istället för att bara låta
kameran panorera över Armaniklänningarna och de välpolerade golven.
Man kan tycka vad man vill om slaskdokumentärer som ”Hjälp! Jag fiser för
mycket”, men de är vad de är och man vet vad man får: sensationsteve,
frestande förpackad med moraliserande och avskräckande inramning. ”Svenska
Hollywoodfruar” gömmer däremot sin politiska och moraliska agenda bakom
pooler, palmer och en strassbeströdd logotyp.
Frågan kvarstår: hur gör man den här typen av spetsdokumentärer till något mer
än bara en orgie i jante, äckel och avståndstagande?
TV3:s bristande intresse för den biten är lika skriande uppenbart som behovet
av detsamma.