Det var ett inslag på TV i somras: Skatteverket hade efter påtryckningar tagit
fram ett system för att man snabbare ska få tillbaka skattesubventionen på
hushållsnära tjänster. Man intervjuade en kvinna i ett stort hus i någon
villaförort till Stockholm, under inslaget vandrade hon och kameran fram
över ett nylagt trädäck på en nyfixad uteplats. Kvinnan var nöjd: ”Det är
trots allt 20 000 kronor vi ska få tillbaka, det är ju en hel semester.”
Jag kunde inte låta bli att fundera över relevansen i såväl inslaget som
Skatteverkets åtgärd: är det synd om den som måste välja mellan trädäck och
Thailandssemester samtidigt, eller trädäck nu och Thailandssemester om ett
halvår? Hur värderar man de redan välsituerades krav på att få ta plats och
få det ännu lite bättre?
För ett par veckor sedan blåstes en debatt mellan den barnlösa Ebba von Sydow
och trebarnsmamman Linda Skugge upp som ”det största bloggbråket någonsin”.
Ämnet: vem som lever ett stressigt liv på riktigt, och – som konsekvens –
vem som har rätt att beklaga sig över detsamma. Barn eller inte,
diskussionen är symptomatisk: den svenska vita medelklasskvinnan vill inte
låta sig förminskas, i synnerhet inte då hon satt barn till världen. Bra.
Förstås.
Ändå, eller kanske just därför, tenderar de offentliga samtalen om liv och
familj att kännas som en provkarta över en klase övre medelklassneuroser –
eller ska vi kalla det övre mediaklassneuroser? Den skrivande, bloggande och
krönikerande övre medelklasskvinnan har idag helt annekterat
familjefrågorna. Delvis tror jag de gör ett viktigt jobb – en tidning som
Mama har gjort mycket för att hjälpa kvinnor att skapa en identitet under en
period i livet då man tidigare ansetts för gammal för att hålla på med
polityr av den egna personligheten.
Baksidan: självbespeglingen. Det var bristen med exempelvis förra
Mama-chefredaktören Carina Nunstedts bok ”12 steg till ett skönare mammaliv”
häromåret, som trots sin rådgivande titel närmast var utformad som ett
familjealbum. Vem riktade den sig till egentligen?
I jämställdhetshandboken ”Skriet från kärnfamiljen” tecknar författarna –
Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe – en bild av en generation
föräldrar, i synnerhet mammor, som inte shoppar bort sin ångest utan snarare
konsumerar sig rakt in i den. De menar att ”vi”, det vill säga svenska
kvinnor, bor i ångestskapande öppna planlösningar, ”vill bli perfekta
föräldrar och ha det perfekta hemmet”, de skriver att vi är förtryckta av
Martha Stewart och om ”den orealistiska idé om supermamman som vi svenska
kvinnor bär omkring på och omhuldar idag.” Gör vi verkligen det? Och vilka
är vi?
I bokens inledning beskriver de sig själva: ”feminister som lever i typiska
kärnfamiljer och jobbar på inredningstidningar”. Nischat så det förslår
visserligen, inte nödvändigtvis ett problem, men lite senare kommer följande
formulering i ett resonemang kring bokens tänkta läsare, däribland ”en helt
vanlig svenne banan-människa som är helt ointresserad av jämställdhet”.
Svenne banan? Är det någon som inte är feminist och jobbar på
inredningstidning?
DN-skribenten Hanne Kjöller, även hon från det resurs- och röststarka
mediasegmentet, argumenterade i höstas för att moderna, välbeställda
föräldrar borde gnälla lite mindre. Det möttes från många håll av närmast
hånfull kritik (Kjöller har bara ett barn och dessutom bara varannan vecka
och var därför diskvalificerad från att uttala sig, menade många), och i
”Skriet från kärnfamiljen” plockar författarna ånyo upp svärdet och
kommenterar att det ur jämställdhetssynvinkel är absurt att jämföra sig med
mammor i tredje världen. ”Mammor borde gnälla på tills de får det bättre”,
skriver de.
Kanske är det inte livspusselfeministernas uppgift, men jag längtar efter ett
samtalsklimat där vi kan prata om fler, och andra, familjefrågor än hur
storstans högavlönade projektledare ska hinna underhålla sexlivet mellan
Bolibompa och parmiddagarna.
Anna Hellsten
medarbetare på kulturredaktionen