Vad är det som får vissa serier att hålla så mycket bättre än andra? För min privata del är frågan högaktuell, då det alldeles nyss varit svensk dubbelpremiär på två av HBO:s mest långlivade serier, tillika två av mina favoritserier: ”Entourage” respektive ”Simma lugnt, Larry”. Eller, vi backar. ”Entourage” var en favoritserie. Idag? Njä. Och det utan att det egentligen hänt sådär särdeles mycket sen starten. Eller snarare: det är det som är problemet. Delvis i alla fall.
På många sätt rör serierna sig i samma miljö – ett paranojigt, narcissistiskt och komiskt välbärgat Hollywood – och båda serierna måste också hantera det faktum att miljön sätter tydliga begränsningar. Larry David gör det genom att låta miljön vara bara just miljö, medan ”Entourage” glatt vältrar sig i klichéerna om det goda livet under palmerna. Säsong åtta inleds med en Vince som kommer tillbaka från rehab, en Eric som – för Gud vet vilken gång i ordningen – gjort slut med sin flickvän Sloan och en Ari som separerat från sin fru. Det är ingen sofistikerad gissning att allt kommer att snos ihop i ett sentimentalt litet paket på slutet, med sensmoralen att vänskap går före allt. Bröder före brudar.
Komediserien om fyra killar som gökar, röker på och lyxkonsumerar i Hollywood var dock under sina första säsonger så kul och välskriven att det till och med gick att stå ut med det faktum att kvinnor i princip bara förekom som ligg eller mammor. Idag är ”Entourage” en populärkulturinstitution i nivå med ”Sex and the City”, men med en tunnare agenda än Michael Patrick Kings och Candace Bushnells väninnesaga på Manhattan. Därtill med en rollfigursflora som – gissar jag – vädjar till storögd avund snarare än till identifikation. Just här finns antagligen det stora problemet för ”Entourage”: det finns inte så mycket komedi kvar att mjölka ur kvartettens tillvaro av handjobb, bikinifester och privatjettar.
Konsten att hålla liv i flera säsonger är en utmaning för alla serier: igenkänningsbiten är central, men samtidigt får det inte bli tjatigt. Larry David har löst det där genom att skruva komedin hårdare för varje säsong. Efter elva år är det fortfarande hans sociala klavertramp som utgör seriens hjärta, och fortfarande vägrar David att befatta sig med sentimentalitet. På sin höjd nosar han på det, som i förra säsongens återförening med exfrun Cheryl, för att sedan skoningslöst förkasta det: som i det faktum att den där återföreningen gått åt helvete redan innan förtexterna rullat i nya säsongen.
Hur länge ”Simma lugnt, Larry” kommer a tt rulla vet förmodligen bara Larry David själv. Säsongerna kommer när han känner för dem, vilket sannolikt är förklaringen till varför de är så bra. ”Entourage” sjunger däremot på sista versen, fast bara som tv-serie. Om ett år eller så ska den, enligt ihärdiga branschrykten, hamna exakt där uttjänta tv-serier aldrig bör hamna: på vita duken. De har tydligen inte lärt sig någonting av Carrie & co.
Säsong åtta av ”Entourage” och ”Simma lugnt, Larry”, Canal Plus. Började visas igår.