När jag fick min första epost-adress slutade jag skriva dagbok. Mailen hade
samma terapeutiska funktion som dagböckerna, med skillnaden att de inte
krävde att jag satt med penna och suddgummi. Och inte minst, de hade en
mottagare. Win-win. Sedan jag skaffat Facebook har jag i princip slutat tala
i telefon med mina vänner. De flesta är samlade på ett och samma ställe och
kan simultant reagera på något som hänt mig eller något jag tänker på.
Det som i Facebookkultens början beskrevs i förklenande termer som
”vuxendagis” eller ”KK-forum” (karriär och, öh, vad det andra K:et står för
kan ni kanske räkna ut själva) har blivit en vital del av många människors
vardag. I ett liv där man av olika skäl träffas fysiskt allt mer sällan blir
varje foto, varje fundering ett gränssnitt mot vännerna. Jag flyttade långt
från flera av mina bästa vänner när jag lämnade Stockholm i fjol. Facebook
har varit en konkret livlina mellan mig och dem. De få gånger vi ses behöver
vi inte lägga flera timmar på att uppdatera varandra.
Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att kontrollen över innehållet
förflyttas allt längre bort från användaren. Vår benägenhet att dela med oss
är visserligen det som gör forumet så attraktivt för dig och mig, men din
generositet är också sajtens affärsidé. Allt från detaljer om dåliga magar
till din senaste golfrunda går att använda. Har du angett Whitney Houston
som någon du tycker om under ”Music”-sektionen i din profil? Ja, då får du
sen någon månad automatiskt information från Whitney Houstons fansida,
eftersom artistnamnet du en gång skrev in nu blivit en länk. Känslan av att
vara avlyssnad, och scannad, infinner sig överhuvudtaget ofta. När jag skrev
en kroppsnojig status om mängden smör jag just tryckt i mig dröjde det inte
mer än någon dag innan det låg en annons i högerspalten som frågade mig om
jag funderat på magsäcksförminskning.
Ändå tror jag inte Quit Facebook Day-rörelsen kommer att få något större
genomslag. Inte för att protesterna mot Facebooks förakt för användarnas
integritet inte är legitima, utan för att det än så länge inte finns något
fullgott alternativ. För många är Facebook närmast ett andra hem och en stor
del av användarglädjen bygger på att man, som det brukar heta, bjuder på sig
själv. De Facebookvänner som tycker det är vulgärt med bäbisbilder eller
diarréstatusar och mest använder sina profiler som stajlade skyltfönster
framstår möjligen som lite värdigare, men de får också betydligt mindre att
göra när de loggar in. Sharing is caring.
Vad öppenheten anbelangar är dock grundarna ute på djupt och ohederligt
vatten: grundaren Mark Zuckerberg brukar tala om skönheten i kontakt och
öppenhet, om hur Facebook besannar drömmen om en sammanbunden värld. Själv
har han tagit bort ”Add Friend”-knappen från sin privata profil.