Feg fashionista

”Den är inte som Ebba von Sydow”, gjorde Damernas Världs modechef Martina Bonnier klart redan en månad innan den azurblå och snörkantade boken Fashionista släpptes (Wahlström & Widstrand).

Det där är en viktig markering för den som vill framstå som en Äkta Modemänniska idag: poängterandet att mode inte primärt handlar om sådant som Ebba von Sydow skriver om, nämligen handfasta saker som trender, midjehöjder och Olsen-tvillingarna. I Sverige är modejournalistik för utövaren idag lika kulturpolitiskt laddat som musikjournalistik var på nittiotalet, lika full av möjligheter till status och revirpinkande.

Samtidigt befinner vi oss i ett samtalsklimat där klass och konsumtion är hårdvaluta. Ingen kan ha glömt den högt uppskruvade debatten om handväskor och lyxshopping för sådär ett år sedan. Dessutom är offentliga kvinnor ur de mer välbeställda samhällsklasserna tacksammare måltavlor än på länge: det allmänt accepterade förlöjligandet av Filippa Reinfeldt (senast i det konstiga TV8-programmet ”Frånvarande”) hade till exempel knappast haft sån kraft om hon inte sett ut som en sval troféfru och härstammat från Täby.

Det är alltså inte i den mest välkomnande av atmosfärer som Martina Bonnier levererar sitt ”porträtt av modevärlden”, som hon kallar det. Att sorglöst vifta med sin Kellyväska eller Pradakappa är alltid kontroversiellt, och när man gör det mot inramningen av familjeförmögenheter av Bonnierstorlek blir det i regel ännu mer svårsmält. Svenska modehjältar är i regel designers, enkla kvinnor och män som skapat sin egen storhet, som jeansentreprenörerna hos Cheap Monday eller folk som Carin Rodebjer eller Ann-Sofie Back.

Martina Bonnier sorteras däremot automatiskt in i rich bitch-fållan, den som vi tycker är skojig och ”excentrisk” när den är fransk eller amerikansk men automatiskt reser ragg mot när den är svensk. Kennedyklanens fiskartröjor på Cape Cod är helt enkelt lättare att tåla än familjen Bonniers seglarjackor på Djurgården.

”Fashionista” är på många sätt ganska tråkig – dogmatisk, redovisande, full av pekpinnar. Det mesta har man läst förut – jag menar, varför ännu en text om hur härligt det är med skor, varför ännu en duktig betraktelse över Coco Chanel? Martina Bonnier borde ha alla förutsättningar för en strålande modebok: storvulen och frossig och fabulös. Ingredienserna finns ju där: referenser till sommarhus i Falsterbo, släktingar som introducerats för hovet i handsydda dräkter, pengar, gräddfiler och kontakter.

Jag får känslan av att Martina Bonnier skäms lite grann, eller åtminstone inte velat eller vågat ta i fullt ut. Att hon i grund och botten vill vara en av oss andra, vi som inte är ekonomiskt oberoende, bara med en bättre garderob och mer vällagt hår.

Jag hade älskat att läsa en svensk modebok som tog ut svängarna på riktigt, en rapport från någon med tentaklerna långt inne i en av världens både läskigaste och mest fascinerande branscher. Nu kvarstår bara frågan varför vi fortfarande blir så ohyggligt mycket mer provocerade av rika kvinnor som ser sina kläder och väskor som investeringar än av rika män som betraktar vin och bilar med samma ögon.

ANNA HELLSTEN

kulturjournalist