CANNES. På plats fanns förutom regissören och producenten Erik Hemmendorff
medlemmar i filmteamet men också ett femtontal av alla medverkande framför
kameran. Några få är kända som exempelvis Maria Lundqvist men de flesta är
förhållandevis orutinerade, något som dock inte märks framför kameran.
Ruben Östlund brukar nämna just Roy Andersson som en av sina förebilder,
inte minst när det gäller filmens fragmentariska form. Fem olika historier
löper in och ut ur varandra skilda åt av svarta klipp.
Men släktskapet med Andersson gäller inte bara formen utan i hög grad
innehållet, där Östlund gör en granskande skildring av svenskarnas brist på
civilkurage och mod att säga ifrån om identitetskränkande handlingar och
helt enkelt moraliska övergrepp under grupptryck.
Det går en bra bit in i filmen innan man börjar se vad det är han vill ha
upp i ljuset, diskutera och kritisera. Innan han når dit utsätter han
publiken för starka provokationer. Stundtals är det riktigt obehagligt som
då några unga tonårstjejer super till på en förfest, fotograferar sig själv
som näst intill porrstjärnor och senare på bussen in till stan börjar
trakassera en kille. Man frågar sig lätt vad i helvete de håller på med och
varför ingen vuxen ingriper.
En annan av filmens mest träffande scener utspelas i ett lärarrum då några
lärare diskuterar en av skolans bråkiga elever. En av lärarna har sett en
kollega klippa till killen men ingrep inte. När diskussionen börjar övergå
till kritik av elevens sjukskrivna mamma sätter läraren ned foten och
tillrättavisar sina kollegor. Straffet blir att hon fryses ute.
Det går inte att se ”De ofrivilliga” utan att tänka på tragedin i blekingska
Rödeby där byborna inte ingrep mot det mobbande gänget. Andra närliggande
exempel finns.
Den här sortens moraliska diskussion förs nästan aldrig i svensk film,
bortsett från hos Roy Andersson och möjligen också Stefan Jarl i en del av
hans dokumentärer.
De båda går längre än Östlund eftersom handlingarna i deras filmer ofta ses
i ett större socialt och politiskt sammanhang.
Den sidan kan man kanske efterlysa i ”De ofrivilliga” som stannar vid att
studera det rent gruppsykologiska trycket.
I morgon eller eventuellt först på onsdag kommer de franska dagstidningarnas
kritiker att uttala sig om det svenska tävlingsbidraget. Då får vi se i
vilken utsträckning det i mina ögon mycket svenska beteendet i Östlunds film
också är internationellt igenkännbart.