"De ofrivilliga" provocerar biopubliken

Annika Gustafsson.
Respekt och starka applåder från en fullsatt salong mötte Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” när filmen hade världspremiär på måndagseftermiddagen i festivalpalatset. Den tävlar i sektionen Un Certain Regard, samma serie där Roy Anderssons ”Du levande” gick förra året.

CANNES. På plats fanns förutom regissören och producenten Erik Hemmendorff medlemmar i filmteamet men också ett femtontal av alla medverkande framför kameran. Några få är kända som exempelvis Maria Lundqvist men de flesta är förhållandevis orutinerade, något som dock inte märks framför kameran.

Ruben Östlund brukar nämna just Roy Andersson som en av sina förebilder, inte minst när det gäller filmens fragmentariska form. Fem olika historier löper in och ut ur varandra skilda åt av svarta klipp.

Men släktskapet med Andersson gäller inte bara formen utan i hög grad innehållet, där Östlund gör en granskande skildring av svenskarnas brist på civilkurage och mod att säga ifrån om identitetskränkande handlingar och helt enkelt moraliska övergrepp under grupptryck.

Det går en bra bit in i filmen innan man börjar se vad det är han vill ha upp i ljuset, diskutera och kritisera. Innan han når dit utsätter han publiken för starka provokationer. Stundtals är det riktigt obehagligt som då några unga tonårstjejer super till på en förfest, fotograferar sig själv som näst intill porrstjärnor och senare på bussen in till stan börjar trakassera en kille. Man frågar sig lätt vad i helvete de håller på med och varför ingen vuxen ingriper.

En annan av filmens mest träffande scener utspelas i ett lärarrum då några lärare diskuterar en av skolans bråkiga elever. En av lärarna har sett en kollega klippa till killen men ingrep inte. När diskussionen börjar övergå till kritik av elevens sjukskrivna mamma sätter läraren ned foten och tillrättavisar sina kollegor. Straffet blir att hon fryses ute.

Det går inte att se ”De ofrivilliga” utan att tänka på tragedin i blekingska Rödeby där byborna inte ingrep mot det mobbande gänget. Andra närliggande exempel finns.

Den här sortens moraliska diskussion förs nästan aldrig i svensk film, bortsett från hos Roy Andersson och möjligen också Stefan Jarl i en del av hans dokumentärer.

De båda går längre än Östlund eftersom handlingarna i deras filmer ofta ses i ett större socialt och politiskt sammanhang.

Den sidan kan man kanske efterlysa i ”De ofrivilliga” som stannar vid att studera det rent gruppsykologiska trycket.

I morgon eller eventuellt först på onsdag kommer de franska dagstidningarnas kritiker att uttala sig om det svenska tävlingsbidraget. Då får vi se i vilken utsträckning det i mina ögon mycket svenska beteendet i Östlunds film också är internationellt igenkännbart.

Fler artiklar om Filmfestivalen i Cannes

Författare: Annika Gustafson
Publicerad 14 maj 2009 10.50
Uppdaterad 14 maj 2009 10.50

Annika Gustafsson
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu