En självupptagen studie i exhibitionism

GÖTEBORG. 36-årige Patrik Erikssons självutlämnande dokumentär om sin livskris efter ett sprucket förhållande, ofta filmad med mobilen av kollegerna Ruben Östlund och Erik Hemmendorff, har det intimt privatas karaktär med onani- och autentisk samlagsscen. Men här vidgar sig aldrig det privata till någonting allmänt generellt, så som exempelvis Rainer Werner Fassbinder storartat lyckades med i de stormiga grälen med sin älskare i episodfilmen ”Tysk höst”, en föregångare inom genren.

Därtill är Erikssons dokument alltför dimensionslöst. Vi får veta att Patrik jobbar med film men i princip ingenting mer och ingenting om det samhälle han lever i.

Det flimriga, ofokuserade fotot kan visserligen uppfattas som en bild av hans själsliga tillstånd. Men ack så torftigt!

”En enastående studie i mänsklig förnedring” ingår bland de åtta filmer som tävlar om festivalens Nordiska filmpris. Kvaliteten på bidragen varierar kraftigt. De två övriga svenska, Jens Jonssons ”Ping-pongkingen” och Tomas Alfredsons imponerande säkra och avskalade John Ajvide Lindqvist-filmatisering ”Låt den rätte komma in”, ligger bra till för den utmärkelse som förra året gick till debutanten Johan Klings ”Darling”.

Letar man efter nyskapande estetik bland alla festivalfilmer kan man lika gärna se österrikaren Michael Hanekes amerikanska version av ”Funny Games” med Naomi Watts och Tim Roth i huvudrollerna. Ursprungsversionen kom 1997 och fick många att vilja blunda, lämna biografen eller bara skrika rakt ut på grund av den sanslöst obehagliga skildringen av hur två unga överklasskillar nästlar sig in i en familj och utsätter medlemmarna för plågsamma, sadistiska metoder ända in i döden.

Hanekes kyliga, distanserade hållning gör ändå att man sitter kvar och plötsligt stannar filmen upp, spolas tillbaka, en av förövarna vänder sig rakt ut till publiken och ställer en fråga om fortsättningen.

Det är filmarens metod att väcka debatt om hur vi reagerar på det överflöd av underhållningsvåld som finns i film och andra medier.

Den amerikanska versionen följer förlagan bild för bild. Att man talar i mobiltelefon utgör det enda nya.

”Funny Games” tillhör inte mina favoriter bland Hanekes alla fascinerande studier av den moderna storstadsmänniskans förmåga att förtränga politiska och sociala skulder samt klassmässigt förtryck. Men hans sätt att göra film är fortfarande så vitalt och energiskt att han snabbt springer förbi många yngre kolleger.

En annan av de mest inspirerade filmskaparna i dag är amerikanen Todd Haynes. ”I’m Not There” har mest omtalats för Cate Blanchetts Oscarsnominerade, porträttlika tolkning av Bob Dylan. Men vilka formmässiga, spännande grepp Haynes använder i denna genomlysning av det politiska och mentala amerikanska landskapet ända tillbaka till mytomspunne Billy the Kid, i Richard Geres eleganta tappning, har inte diskuterats nämnvärt i de svenska förhandsskriverierna.

På fredag är det biopremiär och dags att göra det.