I kraft av sina namn och sin energi borde duon Carola/Andreas Johnson gå
till final, men de försakar mer än de vinner på att sjunga ihop.
Flickidolen Ola vill inte gärna jämföras med familjen Zelmerlöws Måns.
Begripligt: han är inte tillnärmelsevis lika grym, han är snarare en Bill
eller Bull. Men det bör räcka till final, om inte Sanna Nielsens pompösa
ballad triumferar.
Love in stereo – Ola
Betyg: 3
Who-hooo-andet låter som en mix av fotbollskör
och fyllegäspning, en spännande blandgenre.
Den där detaljen – med en melodisnutt ryckt ur John Farnhams otympliga
”You’re the Voice” – är tyvärr tongivande, men mer väsentligt är hur Ola
lyckas kombinera en handfast och bombastisk folkpopsschlager med spänstig
elektro-R&B och hejdlös hjärtkrossarinstinkt.
Du
behöver aldrig mera vara rädd – Lasse Lindh
Betyg: 4
Största modet visar den som i schlagerfestivalen vågar vara svårmodig. Men
Lindh låter aldrig tvär: tvärtom är han utifrån den loja indiepopens
speciella förutsättningar rätt insmickrande. Han yrkar på sympati, och gör
det med en slitstark refräng och en låt som kunnat vara Badly Drawn Boys
bidrag på en engelsk hyllnings-cd till Niklas Strömstedt.
Bazorka – The Nicole
Betyg: 1
Veckans galna tunna är
rysk, och i den hoppar några välsvarvade kosacker för att blidka den
obetalbara tyrannen Nicole. Kinky kitsch, den bästa sorten alltså, som gjort
för ironifestivalen. En riktig snackis, men frågan är vad snacket ska leda
till. Någon agenda finns knappast, roligt är det väl egentligen inte – bara
knäppt. Och låter hjärtskärande illa.
Den första svalan – Alexander Schöld
Betyg: 2
Stackarn sjunger om en infrusen sommarflirt, men språkbruket tillhör möjligen
en morfar som undrar varför barnbarnen aldrig hälsar på. Eller så är detta
bara en brådmogen tolvårings uppfattning om poesi. Sättet att sjunga är i
vilket fall sub-Gessle, vilket passar den taktfasta gitarrpopen. Låten i sig
är inte så dum, men ingen ids ta sig an den.
Just
a minute – Rongedal
Betyg: 3
Visst finns det något
både kusligt och kittlande med tvillingar i perfekt synkad koreografi? DNA
Science Fiction. De klonade vokalakrobaterna Scissor Brothers gör välstruken
och hjälpligt moderniserad falsettdisco, lekfull och proffsig, manisk och
robotmässig. Rätt kul, men också kliniskt ren från dekadans. Mer förspel än
refräng.
Empty room – Sanna Nielsen
Betyg: 4
Pampig ballad med ett snitt som du kan kalla klassiskt eller gammalmodigt, men
det är svårt att hävda annat än att Sanna Nielsen har snits. Det hade varit
lätt att spela över, men här hålls bombasmerna på avstånd och Sanna hellre
antyder än skryter med sin vokala förmåga. Men låten är trångbodd, den hade
behövt fyra minuter för att verkligen andas.
Kebabpizza slivotvitza – Andra generationen
Betyg: 1
Ett förspillt tillfälle: här har vi en samspelt balkanorkester med förmåga
att jaga upp ett hetlevrat sväng, och så nöjer de sig med en fjantig låt där
de framstår som den otympliga kolossen Brandsta City Släckers på solsemester
på Rhodos. Eller en Kustericafilm i Åsa Nisse-tappning, med soundtrack av
Eddie Meduza.
One love – Johnson & Häggkvist
Betyg: 3
En förvånansvärt simpel Andreas Johnsonlåt, utan den
vanliga hantverksglädjen: bara en lång raksträcka, ett upplopp, en fritt
vajande U2-fana. Carola står mest bara i vägen, försöker upphetsat rycka åt
sig vad som inte är hennes – ta bort henne ur låten, och du märker inte att
något saknas. Nu är det istället overkill. Men visst, extasen är där.