STOCKHOLM. Under vintern har regeringens särskilda fildelningsåklagare gjort
ett tiotal tillslag mot fildelare och ägare av så kallade DC-hubbar som
används för fildelning.
För fortfarande siktar underhållningsbranschen och åklagarna på DC-tekniken,
en äldre och sannolikt försvinnande teknik.
Alla fildelare som fastnat i juridikens garn har använt äldre tekniker.
Däremot har ingen fildelare som använt den modernare bittorrenttekniken
dömts i någon rättslig instans.
Ett av skälen är att bittorrenttekniken är mer svårspanad för antipiraternas
tekniker, bedömer IT-gurun Jonas Birgersson som grundade IT-konsultföretaget
Framtidsfabriken (Framfab) och Bredbandsbolaget. Han är numera vd för
IT-företaget Labs2.
– Jag känner inte till något rättsfall i västvärlden där någon har blivit dömd
för att de fildelat via bittorrent. Det beror framför allt på att det är
svårt att bevisa. Om nedladdaren har maximal otur kan han fastna i ett
filter vid ett enskilt spaningstillfälle med ett verk. Annars måste spanaren
olovligen installera mjukvara i fildelarens dator för att få tillräckligt
bra bevismaterial, säger Birgersson som också pekar på att bittorrent inte
är utvecklat för att göra det svårt att spana.
– Det finns redan embryon till tekniker som verkligen är byggda för att göra
det omöjligt att spana. Om det blir allmängods är det inte bara fildelare
som blir omöjliga att spåra utan också de som man inte vill skydda; grova
brottslingar, terrorister och pedofiler, varnar Birgersson.
Ludvig Strigeus är den svenska civilingenjör som konstruerat Utorrent, ett av
de världens mest använda torrentprogram. Han konstaterar att det är stor
skillnad på bevissäkring i DC, jämfört med bittorrent. Skillnaden är att det
i DC går att se allt som användaren tillgängliggör. Men det är inte möjligt
i bittorrent.
– De kan försöka ladda hem filmen och se en lista på folk som har den filmen.
Men de kan inte få en lista på allt du laddar hem. Det är svårt att
attackera en viss person, säger Strigeus.
Det är också en hopplös uppgift att överblicka hela nätet så den som laddar
ned från olika källor är i praktiken omöjlig att fullständigt kartlägga.
Strigeus tror att det behövs en rejäl övervakningsapparat med automatiserad
bevakning av ip-nummer för att få skarpt bevismaterial. Dessutom måste det
samköras med internetleverantörerna eftersom användarnas ip-nummer ibland
byts ut.
– Det blir en väldigt stor apparat att hålla rätt på alla torrentar. Jag tror
att det är för jobbigt att lyckas göra det och sedan få det att hålla i
tingsrätten, säger Strigeus.
Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén konstaterar att upphovsrättsindustrins
strategi i första hand är att angripa knutpunkter och källor till
fildelning. Men han medger att bittorrent är svårspanat.
– Det är mer komplicerat att bevissäkra i bittorrent än i DC, även om det
finns möjligheter. Men svårigheterna visar behovet av andra typer av
åtgärder från lagstiftarens håll, om de menar allvar med att upphovsrätten
ska fungera på internet, säger Pontén.
Därför efterlyser Pontén nu en lagändring som gör det möjligt för
upphovsrättsorganisationerna att skicka varningar direkt till misstänkta
fildelare.
– Det enklaste är att den som utsätts för upphovsrättsbrott får möjlighet att
skicka varningsbrev, säger Pontén.
Det kan Antipiratbyrån inte göra i dag eftersom personen bakom ip-numret inte
är känd. I stället efterlyser Pontén en oberoende organisation som i
samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.
– Vi kräver inte att få ut identiteten, vi vill bara att varningsbrevet ska nå
fram till rätt adress. En oberoende instans ska kunna skicka information
till den som bryter mot lagen, möjligen en statlig instans eller en
tredjepartsorganisation.