På den tiden man var tvungen att beställa mat för att få dricka starkt på
krogen lär det ha funnits långprisrätter avsedda att göra tjänst som
statister på den spritsugnes bord.
Standardexemplet var leverpastejsmörgåsen som bars ut och in ända till dess
att gurkan avgått med folkpension.
I de spekulationer kring nobelpriset i litteratur som varje år utbryter i
månadsskiftet september/oktober förvandlas också stora och fina författare
till leverpastejmackor. De bärs in och ut, år efter år, och ju oftare de
nämns som tänkbara pristagare ju osannolikare blir det att de verkligen ska
få priset. Vilken tortyr. Persiljan alltmer vissen. Ändå måste man ut på
bordet igen för att som vanligt bli ratad. Belgaren Hugo Claus öde är lika
typiskt som beklagansvärt. Claus tvingades svettas på uppläggningsfaten så
länge att han nu efter sin död framförallt är ihågkommen som författaren som
inte fick nobelpriset.
Låt mig därför, som en ren barmhärtighetsgärning, lista ett antal förtjänta
författare som nu burits ut och in så länge att det är dags att slå fast att
de aldrig kommer att få priset: den syrisk-libanesiske poeten Adonis, hans
amerikanske kollega John Ashbery, den peruanske romanförfattaren Mario
Vargas Llosa och, fruktar jag, den amerikanske prosaisten Joyce Carol Oates.
Den bedömningen har, vill jag betona, inget med litterär kvalitet och
betydelse att göra (Det har å andra sidan heller inte alltid priset).
Inte ens Tomas Tranströmer kommer att bli nobelpristagare. Han är en
världspoet, men han är också svensk. För trettiofem år sedan fick två
svenskar priset. De satt dessutom själva i Svenska akademien. Priset var en
tragedi för Harry Martinson och Eyvind Johnson. Akademien kommer aldrig
utsätta Tranströmer, eller någon annan svensk, för ett sådant bakhåll.
Så vem blir i dag klockan 13 årets nobelpristagare i litteratur?
Allt talar för en kvinnlig utomeuropeisk poet. Därför blir det antagligen en
manlig europeisk romanförfattare. Varför inte italienaren Antonio Tabucchi?