DAVID JONSTAD. Det är svårt att veta om ”Kollaps” är ett pekoral eller en insiktsfull summering av nuläget. Jag lutar åt det senare. Men bara framtiden kan ge rätt svar.
David Jonstad är chefredaktör för det fritänkande klimatmagasinet Effekt. Han har en sällsynt förmåga att skriva så man lyssnar. Utgångspunkt för hans nya bok är den välbekanta globala krisbeskrivningen. Så som vi känner till den ungefär. Den vi ofta påminns om och förtvivlade försöker tränga undan men som hela tiden ligger och morrar i garaget: skenande finanskapitalism, klimatkris och en passerad produktionstopp för oljan. Jonstad påminner oss utan pardon. Sedan drar han åt skruven ett varv till: den moderna civilisationen har redan tagit sina första steg in i den ofrånkomliga kollapsen. Inget kan hejda den. Vi måste i stället lära oss att acceptera den, för att sedan göra den dräglig.
Värld
en behöver en ny berättelse om hur civilisationer går under och ersätts av andra villkor och hur nedgångsperioder fungerar, skriver han. ”Kollaps” är en beredskapsbok.
Jag har många invändningar, både små och stora. Men kan ändå inte skaka av mig boken. Den biter sig kvar. Den fortsätter sysselsätta mina tankar.
Mest provocerande är hans bestämda uppfattning om att civilisationen är dödsdömd. Alla idéer om räddning, genom grön hi-tech och omställning, är självbedrägerier – och därför till och med farliga genom att de hindrar oss från att förstå kollapsen. Hans radikalism orsakas av grundsynen att gröna reformer bara ökar samhällens komplexitet, och därmed gör det ännu mer självdestruktivt och dödsdömt. Det är en urgammal konservativ kritik av reformism, politik och social ingenjörskonst: alla reformer skapar bara större problem än de som skulle lösas. I stället tar en längtan efter enkelhet plats. Den ger mig kalla kårar.
Samt
idigt är boken paradoxalt hoppfull. Jonstad frigör sig från populärkulturella föreställningar om apokalyptiska katastrofer. Civilisationer kollapsar långsamt. För en enskild människa kan det ske utan större dramatik. Man ändrar successivt sätt att leva, försörja sig och skaffa mat. Det finns ingen egentlig anledning att vara skräckslagen. Hans sätt att förstå själva kollapsen är bokens stora, kanske bestående, poäng.
Det är när han ger råd till vardaglig beredskap som pekoralklockorna börjar ringa: Ha alltid ett lager mat i reserv, vatten i frysen och kontanter i byrån. De större spaningarna är mer intressanta, där ungcenterns idéer från 1970-talet om lokalsamhällen återkommer, nu som eko-enheter.
Och när Jonstad börjar undra över samhällets beredskap för stora miljökatastrofer snubblar han på ett journalistiskt scoop: Den har avskaffats. Hans frågor kan låta lite beredskapstomtiga. Men han har en stor poäng. De förberedelser för försörjning vid kris som gjordes under kalla kriget har skrotats och inte uppdaterats till 2010-talets påtagliga och välkända hot. Sverige ligger avlövat.
Per Wirtén
frilansskribent och författare