Äpplet faller långt från läsarna

I ett tjusigt konferensrum på ett hotell på Manhattan sitter ett hundratal människor från New Yorks magasin- och bokförlagsvärld och tittar storögt på en rad digitala visionärer som berättar om läsandets framtid.

När diskussionen kommer in på läsplattor kan man nästan känna entusiasmen som en fysisk gestalt i lokalen.

Försäljningen av läsplattor har ökat med 500 procent i USA i år. Författare som John Grisham säljer nästan en tredjedel av sina böcker till läsplattor. Apples Ipad säljer snabbare än Iphone och det går inte en vecka den här vintern utan att ett magasin eller en dagstidning lanserar en påkostad Ipad-applikation. Strax efter nyår lanserar mediemogulen Rupert Murdoch The Daily, en tidning som enbart finns i Ipad-format, har en budget på drygt 30 miljoner dollar och mer än hundra anställda.

Efter ett decennie av dalande intäkter har bok- och tidningsindustrin byggt upp enorma förväntningar kring Ipad, som vore den läsandets Barack Obama.

Men den här konferensen kan inte förväxlas med något av Apples världsberömda lanseringsevenemang – det är inte Steve Jobs, Apples vd, som står på scenen, utan medieprofessorn Douglas Rushkoff, en av de där professionellt skeptiska personerna som verkar livnära sig på att åka omkring och såga framgångsrika teknologi­företag.

Hans Ipad-monolog visar sig också vara obarmhärtig.

”Vi kan gå i två riktningar just nu, mot webben och öppenheten, eller mot Ipad och slutenheten. Ipad är en maskin som säger till dig ’Skriv inget! Producera inget! Köp i stället!’. Den säger ’Skapa inte! Ta emot!’. Den håller på att etablera ett nytt beteende där användaren slutar skapa för att i stället återgå till att vara en passiv konsument.”

Jag är omgiven av konferensbesökare som tappert försöker anteckna vad Rushkoff säger, på sina Ipad-tangentbord. Men han pratar i ett rasande tempo och deras fingrar hinner inte riktigt med, som för att illustrera hans argument.

Rushkoff fortsätter:

”Det här riskerar att leda till ett mer elitistiskt medieklimat, där medborgarna slutar engagera sig i det offentliga samtalet. I stället säger Steve Jobs åt dem att bara luta sig tillbaka och acceptera saker: ’Let them eat Ipad!’”

De senaste decenniernas digitala revolution har fört med sig en explosion av kreativitet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Googles vd Eric Schmidt brukar säga att vi har producerat mer information de senaste två åren än under de föregående sex tusen åren av mänsklig civilisation.

Teknologiexperten Clay Shirkys senaste bok ”Cognitive surplus” skildrar de positiva följderna av detta. I Shirkys något förenklade historieskrivning har människan rest sig från sin halvliggande position i soffan framför en tv-sitcom (1900-talets tongivande kulturformat, enligt Shirky) för att i stället sätta sig vid datorn och skriva blogginlägg, kommentera artiklar, spela in Youtube-filmer, uppdatera Wikipedia-sidor, dela med sig av intressanta lästips på Twitter eller organisera Facebook-grupper för misshandlade kvinnor i Indien.

Den här vågen av kreativitet, skapande, samhällsengagemang och kommunikation uppstod inte för att människor över hela jorden fick en plötslig lust att uttrycka sig, utan för att tröskeln för att uttrycka sig sänktes i takt med nya teknologiska uppfinningar: persondatorn, mobiltelefonen, webben, digitala nätverkstjänster och publiceringsverktyg.

Enligt Ipad-skeptiker som Douglas Rushkoff håller den utvecklingen nu på att vända, eftersom tröskeln höjs igen. När man använder en Ipad är man mindre benägen att delta i samtalet. Läsandet sker i en kokong, snarare än i den gränslösa trädgården av länkar, kommentarer och delningsfunktioner som gör den sociala webben så dynamisk.

Många av mina vänner köpte Ipaden i samma stund som den släpptes i USA i våras, utan att riktigt kunna förklara vad de skulle använda den till. Men efter några månader verkade de ha hittat en funktion för Ipaden: de kallade den ”soffdator” eller ”sängdator”.

Det här bekräftades av undersökningar som visade att användandet av Ipad i USA var som störst vid frukosttid, samt sent på kvällen. Folk använder den för att läsa, titta på filmer och spela spel, i sängen, fåtöljen eller i soffan. Facebook-grundaren Mark Zucker­berg har kallat Ipad för ”ett underhållningsverktyg”.

Medieetablissemanget ser just det här som poängen med Ipaden. För de som tycker att det redan skrivs och filmas och snackas alldeles för mycket på nätet ska Ipad skapa lite ordning och reda i den digitala djungeln. I stället för webbens öppna kaos får man prydliga appar.

Men om man längtar efter ett mer civiliserat samtal måste det finnas bättre lösningar än att göra det svårare för folk att bidra till detta samtal.

Utan den sociala webbens dialog, diskussioner, länkande och delande får vi tråkigare, sämre informerade och mindre dynamiska medier.

Se bara på två färska, svenska exempel. När Ulf Nilson skrev sin kontroversiella krönika i Expressen häromveckan, där han skrev att ”pursvenskarna” blev allt färre och invandrarna allt fler, var det få som reagerade på texten i papperstidningen. Först dagen därpå, då länken till krönikan började spridas på Twitter och Facebook, växte folkstormen.

De senaste veckorna har vi sett ett liknande fenomen med debatten om gråzonerna kring sexuella övergrepp, som spred sig från Twitter, bloggar och Facebook till etablerade medier (inklusive brittiska dagstidningar och amerikanska bloggar). Den sociala webben genererade tusentals, ofta hjärtskärande, berättelser som tillsammans utgjorde den mest intressanta politiska debatten i Sverige i år.

Med en Ipad höjer vi tröskeln för den typen av kollektiva skrivupplevelser och spontana debatter. I Steve Jobs drömvärld behöver vi inte #prataomdet utan bara #läsaomdet.

Att man börjar använda en Ipad behöver förstås inte betyda att man överger sina vanliga nätvanor – många av de Ipad-användare jag känner är de som flitigast använder och bidrar till den sociala webben i andra sammanhang.

Men läsplattorna innebär att vi gradvis flyttar allt mer av vår lästid från skrivbordet eller kontorsstolen till fåtöljen eller sängen. Det kan säkert skapa en lugnare läsupplevelse och en illusion av ordning i den digitala djungeln.

Kortsiktigt kan det också göra medie­företagen lite rikare. Men om det innebär att klyftorna mellan de som skriver och de som läser börjar växa igen, kommer det också att göra det offentliga samtalet lite fattigare.

För tio år sedan blev teknologiskribenten Dan Gillmor en av de första amerikanska dagstidningsjournalisterna som började blogga. Hans motto var: Läsarna vet mer än jag gör. Det är hälsosamt för alla skribenter att ha läsare som tycker till, nyanserar och korrigerar det de skriver. För mig är det en av drivkrafterna med att publicera mina texter: att starta en kollektiv tankeprocess som leder till att man lär sig något nytt och tänker lite större, snarare än att rapa upp färdigtuggade idéer som en passiv mottagare okritiskt kan ta emot.

Det största misstaget medieföretag och journalister kan göra just nu är nog att luta sig tillbaka i fåtöljen, med en läderinbunden Ipad, och inbilla sig att allt kommer att bli som på 1900-talet igen – när skribenterna skrev och läsarna bara läste.

Martin Gelin, journalist