När lundadocenten Bengt Knutsson i förra veckan presenterade sitt livsverk ”Arabiska visdomsord” (Carlsson) på Dansmuséet i Stockholm, berättade ambassadör Kaj Falkman, som också skrivit förord, en historia från deras samarbete i Mellanöstern, där Knutsson företrätt svenska institutioner i Kairo, Alexandria, Jerusalem och Istanbul. När de mötte araber inledde Knutsson med några ljudliga arabiska fraser. Effekten blev först förbluffad tystnad. Därpå omfamningar och en kakofoni av beröm. Orsaken, som kan förundra personer som är främmande för arabiska språket, var att de ur svenskens mun hade hört en arabiska som var mer perfekt än något de själva skulle kunna prestera.
Bengt Knutssons drömarab är varken bonde, storstadsbo eller Twitterungdom, utan ökennomad. Det beror knappast på shejkromantik, utan på att denna utdöende figur lämnat efter sig ett evigt arv – språket. Det var ökenarabernas språk som användes när Koranen skrevs på 600-talet, det utgör fortfarande arabiskt skriftspråk. Inga araber talar det hemma, men använder det nödtorftigt när de håller politiska tal eller läser upp tv-nyheter.
Att Bengt Knutsson till fulländning behärskar al-lugha al-fusha, klassisk högarabiska, visade han vid bokpresentationen, då han med hjälp av väsningar och ”strupstopp” försökte få publiken att förstå varför högarabiskan är unikt lämpad för poesi. I boken presenterar han drygt trehundra ordspråk och talesätt som han samlat in under ett halvsekels samliv med arabiskan, presenterade såväl i arabisk skrift, som transkriberade och översatta till svenska.
Det var av Bengt Knutsson jag lärde mig grunderna i arabiska. Vid bokpresentationen nämnde han mig som en person som ”kan” arabiska. Jag var tvungen att protestera. Jag har faktiskt bara träffat en person som kan arabiska, nämligen docent Knutsson i Lund.
Per Gahrton
f d EU-parlamentariker