Arkitekten för det hela

Ilmar Reepalu sitter bakom mig i en kanadensare. Grå collegetröja, sandaler från en sportaffär och gröna friluftsshorts med fickor. Han är en erfaren paddlare. Att vi ska paddla och samtidigt göra intervjun är hans idé.

– Den bästa arkitekturturen i Malmö får man på vattnet. Man ser vilken dynamik som finns i en hamnstad. Och man behöver inte vara rädd för att snabba cyklister och mopeder ska köra ner en, säger han.

Med hjälp av fotografen paddlar han mig fram längs kanalen. Ekipaget liknar drottningen av Thailand och hennes slavar, tycker han.

Jag får veta att det aldrig fanns i den unge Ilmar Reepalus sinnevärld att han skulle bli politiker. Vad han ville var att bygga stora monument. Släkten i Estland vimlar av konstnärer och arkitekter. Det var till exempel hans fars farbror som grundade den estniska konstakademin efter ryska revolutionen.

I sin vilda ungdom, som nyutbildad arkitekt på 1970-talet engagerade Ilmar Reepalu sig i utomparlamentariska grupper för att förhindra rivningar i Göteborg: stadsdelen Haga och Dicksonska folkbiblioteket.

Efter några år som stadsplanerare i Malmö och Borås blev det trist att vara planarkitekt – det enda som efterfrågades var tivoliarkitektur. Redan 1975 hade han tagit sitt första politiska uppdrag, som suppleant i hälsovårdsnämnden. Tio år senare blev han kommunalråd på heltid, inom hälsa och sjukvård.

Såhär i backspegeln har arkitekten Ilmar Reepalu bara åstadkommit ett enda monument. Ett monument som gav honom förstaplatsen på tidskriften RUM:s lista över Sveriges mäktigaste personer inom arkitekturen, tidigare i år. Han har ”förvandlat en grå arbetarstad till Sveriges hetaste arkitekturdestination”.

Han är stolt över utmärkelsen. Men vill inte kallas för ”Malmös starke man”. Inte höra att ”du har gjort”. Säger han i alla fall. För politiken är som arkitekturen, ingen kan göra något ensam.

Juryns motivering avslutades med en slags uppmaning: ”Nu tar vi för givet att visionerna också räcker till en upprustning av Malmös miljonprogram.”

– Hoooooohooooooohoooooooo!

Ilmar Reepalu måste skrika när han åker under Fersens bro. Bron hojtar till svar.

Sedan säger han att kanalen vid förra sekelskiftet inte hade den grönsvarta färg den har idag. En dag kunde den vara röd, en annan blå. Beroende på vilken färg som för tillfället användes på yllefabriken Doffeln.

Längs Regementsgatan berättar han sen att jugendhusen byggdes som prydnad längs kanalen, för att kamouflera Kockums fabrik vid Davidshalls torg. Arbetar-Malmö. Den omtalade misär som sedan trollades bort med hjälp av miljonprogrammet och de omfattande rivningarna i centrum på 1960- och 70-talen. I sin tur produkter av det politiska spelet och mäktiga lokala företag med ekonomiska intressen i nybyggandet, som Cementa.

I Magnus Gerttens och Stefan Bergs film ”Far till staden” kan man se hur grävskopor jämnar arbetarbostäderna i Lugnet med marken. En order från Malmös dåvarande starke man Erik Svenning. Rivningarna hade starkt symbolvärde. Svenning rev det hus han själv växt upp i. Ilmar Reepalu förstår resonemanget.

– Min familj flyttade på 1960-talet från en tvåa i ett tvåfamiljshus i Motala till en lägenhet i ett HSB-hus. Jag minns hur det var att få varmvatten! Det var så starkt för människor att flytta till moderna lägenheter. De som är unga idag förstår inte det. De tycker att ytterområdena står kvar som rester av industrisamhället.

– Då var bostäder den viktigaste politiska frågan. På 1960-talet var Malmö Sveriges motor, med den starkaste tillväxten. Staden växte med 3 000-4 000 personer per år. Industrierna tuffade på och behövde arbetskraft. Lantarbetarna flyttade in och befolkade staden. Det var trångbott.

Svenska arkitekter tappade mycket makt under den här tiden. Allt som blev kvar av de modernistiska visionerna var att arkitekterna tvingades rita typlägenheter och annat de ogillade. Stora gemensamma ytor blev stora privata – ju mer uthyrd yta des­to lägre blev hyrorna. I sena områden som Kroksbäck blev lägenheterna stora och trapporna allt smalare och mörkare.

När vi närmar oss polishuset berättar Ilmar Reepalu hur han som stadsarkitekt i Malmö engagerade sig i att stoppa kontoriseringen av centrum och förhindra att alla paradvåningar förvandlades till kontor. Det fanns – som han själv beskriver dem – gräsliga planer på att bygga motortrafik­leder genom Gamla Väster och vid centralen. Planer som gick i stå under oljekrisen på 1970-talet.

I Malmö väcktes Ilmars Reepalus aktivistsida till liv igen. Liksom i Göteborg deltog han i grupper som ville förhindra rivningar av gammal bebyggelse i Kirseberg, Limhamn och Gamla Väster. Och slutligen i Norra Sofielund – där han hade köpt ett hus för 62 500 kronor av en hamnarbetare som tyckte att han skulle riva. Men Ilmar Reepalu renoverade i ett år och äger idag en urban dröm: ett gathus i ljusgult tegel, med rödmålad dörr och blommor som slingrar sig längs fasaden.

– Jag tycker att det är viktigt att de gamla byggnaderna finns kvar, de berättar Malmös historia. Jag bodde i kvarteret vid polishuset ett tag. Ett fint hus från 1924, som är rivet nu. Jag tyckte att det var väldigt synd att man valde att lägga polishuset där. Det hade varit bättre om man byggde en pendang till Kronprinsen, som vi ville göra. Istället blev det en padda till industrihus.

Hela vägen från Slussplan, förbi centralen, till hamnen, paddlar mina slavar med all sin kraft. Motvind.

Precis som det var 1994, då Ilmar Reepalu för första och enda gången fick egen majoritet i kommunfullmäktige. Han hade sett hur arkitektur och infrastrukturutbyggnad hade hjälpt i gamla framgångsrika hamn- och industristäder som Barcelona, Liverpool och Glasgow, som totalkollapsat och sedan lyckats bli moderna framgångsstäder. Nu fick han användning för arkitekttalangerna. Planera, nätverka, vara visionär och genomföra saker. Snabbt.

”Ribban är Malmös Copacabana.” ”Västra hamnen är det gröna folkhemmet.” I kanoten ploppar de fram igen. Det är Ilmar Reepalu själv som hittar på metaforerna om det nya Malmö. En språklig talang som är viktig i visionsarbetet, säger han. De många bilderna ger associationer och förmedlar känslor.

– Sedan 1994 har det varit roligt att vara politiker. Men fram tills för tre fyra år sedan har jag fått erbjudanden om ledande arkitektjobb. Både inom planering och ansvar för verksamheter, jag kan inte säga vilka. De vet inte hur ringrostig jag är! Jag är arkitekt. Min självbild är arkitektens. Sedan råkar jag ha ett förtroendeuppdrag inom politiken. Men tiden går så jäkla fort.

Vilka var nyckelbesluten i den så kallade förvandlingen av Malmö?

– Ska du göra en förändring måste den ske med byggnader, så att den syns i verkligheten. Nyckelbesluten vad att omvandla Bo01-området och mässan. Att köpa området av Saab för 240 miljoner. Det var ett riktigt klipp. Citytunnelbeslutet var också viktigt. För att få staten med på det var vi tvungna att få loss kapital och sälja Sydkraft. Det tredje strategiska beslutet var Malmö högskola. Och så naturligtvis Brobeslutet 1991.

Planerar du att sitta mandatperioden ut?

– Javisst. Jag vill fullfölja några delar i den pågående omvandlingen. Sätta riktig fart på Hyllie, ge Nyhamnsområdet en bra start och koppla samman Västra hamnen och city med både den nya kongress- och konsertanläggningen och fler attraktiva bostadskvarter.

I Tove Dannerstams avhandling ”Stadspolitik i Malmö” från i fjol, säger den förre stadsbyggnadsdirektören Mats Olsson att det är roligt att jobba i Malmö. Här är demokrati­diskussionen kring byggena så luddig att det går att göra saker som inte går att genomföra någon annanstans.

– Det är helt sant. Vi hade bytt majoritet i Malmö -88, -91, och 1994. 1994 blev jag vald i egen majoritet. Då gällde det att ta alla de svåra besluten. Staten ville till exempel bygga högskolan på slätten där marken var billig – medan jag ville att studenterna skulle sätta sin prägel på centrum, som vid Washington Square i New York. Men det gällde att ta beslut utan att vara maktfullkomlig. Därför var visions­arbetet viktigt, få alla medarbetare med på tåget. Minst lika viktigt som att få med företag och fackföreningar.

Du är känd för dina täta kontakter med näringslivet. Vad är riskerna med informella nätverk?

– Man måste vara vaksam. Riskerna blir att man blandar intressen och genar och att man inte gör en prövning. Privata företag och privatpersoner tar stora risker. Det nätverk jag jobbar med är ett näringslivsråd. Det gör det lättare att fatta beslut för företag som ska ta riskerna.

Hur påverkar de informella nätverken byggföretags möjligheter att få igenom detaljplaner?

– Inte alls. Vi är mycket noga med det. Fullständig transparens råder.

Hur ser du på att det är ett fåtal byggföretag som dominerar marknaden i Malmö – och resten av Sverige?

– Vi har stimulerat de mindre företagen genom att dela upp projekt i mindre enheter. Stora projekt som Citytunneln och Bron, som inte går att dela upp, kräver företag med stora ekonomiska och tekniska muskler.

I den blåsiga hamnbassängen, som Ilmar Reepalu tycker liknar en hamnmiljö i 1930-talets New York, lutar vi oss alla tre åt vänster samtidigt. Kanoten kränger till, men vi återfår balansen och undviker att kantra. Sedan börjar det skvätta från himlen.

Ilmar Reepalus hår virvlar till när han berättar om planerna för hamnen. En del av byggnaderna måste rivas, för att få ekonomi i projektet, säger han. Ett av de stora magasinen ska få behålla sina stommar. Väggarna ska ersättas med glas och bilda ett inomhustorg med saluhall och en spårvagn som går därigenom. Han såg en liknande byggnad på världsutställningen i Shanghai. Den pampiga högskolan var en viktig byggnad för hamnen.

– Malmö var en sliten stad med luggsliten befolkning och hög arbetslöshet – dessa kunde inte vara en symbol för staden. Men det kan en högskola och 25 000 unga studenter. De skapar kaféer och folkliv i centrum.

Du har varit drivande i att locka mer välbärgat folk till Malmö, till exempel med de nya områdena i hamnen. Varför ger denna helomvändning inte större politisk majoritet?

– Malmö har inte en guldsits. Arbetslösheten är nio procent. Många har tagit stryk i förvandlingen. Varvsarbetarna blev ju inte IT-tekniker.

De traditionella arbetarna har offrats i bygget av det nya Malmö, menar du?

– Det finns en bitterhet. Varför värnade man inte om den gamla industrin? Staden var en stark symbol för arbetarrörelsen och har tappat den rollen. Stora industrier finns inte längre. Det skapar en vilsenhet.

Malmö växer snabbare idag än det gjorde på 1960-talet. Precis som då spelar de informella nätverken mellan beslutsfattare och företag stor roll. Precis som då är man väldigt säker på sin sak. Precis som då går det undan. Industriområden bebyggs med bostäder – både i Norra Sorgenfri och i hamnen. Ett nytt köpcentrum med tillhörande stadsdel i Svågertorp och Hyllie påminner onekligen om 1970-talets enorma planer för Hyllie, som till slut inte blev mer än en återvändsgränd.

Finns det en risk att ni gör om miljonprogrammets misstag?

– Det finns risker i allting. Det man kritiserar idag är inte hur man löste problemen med miljonprogrammet – det är de oförutsedda bieffekterna. När man tätade husen på 1970-talet visste man inte att de skulle mögla tio år senare. Men vi lärde oss på 1970-talet – och på 1990-talet – att det är riskfyllt att en stad byggs på ett antal stora företag. Ut med de stora företagen, in med många små. Högskolan dämpar konjunktursmällarna. I Lund var arbetslösheten inte lika stor.

– Men Västra hamnen ska inte byggas i ett svep. Det är bättre att bygga i etapper och se till att det går några år emellan. Inte bara för att det ska bli estetisk omväxling, utan också för att se vilka behov som växer fram under tiden. Om man bygger allt samtidigt blir det våldsamma peakar med förskolebarn, sedan flyttar barnen och då blir det käppastad. Man vill befolka ett område med flera olika generationer. Så vi växlar mellan att bygga i Västra hamnen och i Hyllie.

Jag såg Ilmar Reepalu i en debatt om arkitektur på Malmö stadsteater hösten 2006, i arkitektmundering, svart polo och svarta byxor. Redan då pratade han, så ymnigt och snabbt att jag knappt hann anteckna, om det stråk som skulle länka samman centrum med Rosengård. Fyra år senare använder han fortfarande Rosengård som symbol. Där vill han placera attraktioner som en basar och ett hamam-bad.

Hur gör man för att inte stigmatisera stadsdelarna i sydöst och dess befolkning när innerstaden och de nya stadsdelarna är i fokus?

– Varje område måste få sina kvaliteter. Jag vill ha en botanisk trädgård i Lindängen och ett familjebad i Kroks­bäck, plus ombyggnad av 1960- och 1970-talsområdena. Jag vill inte använda ordet miljonprogramsområden, det är stigmatiserande.

– Det är en utmaning att få fler verksamheter i ytterområdena. Rosengård var Malmös mest påkostade område en gång – Malmös svar på Skärholmen i Stockholm. Men då det byggdes fick det bara vara butiker i centret. Det försöker vi ändra på nu.

Bilden av Malmö utåt, missförhållanden i Herrgården till exempel. Hur kan den existera parallellt med storyn om det nya Malmö?

– Statsmakterna kommer tillkorta med att stoppa den organiserade brottsligheten, jag tycker att det är förfärligt. Rosengård har medialt blivit en ikon för gängkriminaliteten. Om en person skjuts i Rosengård och tre personer skjuts i Helsingborg så är det Rosengård som hamnar på förstasidan i tidningarna.

– När det gäller missförhållandena i Actas hus i Herrgården så byggdes de av privata byggherrar som den finaste delen av Rosengård, med påkostade lägenheter och påkostad utemiljö. Sen såldes och köptes husen mellan en rad fastighetsägare som lät bli att underhålla dem. Till slut var husen så nedgångna att bara flyktingar ville flytta in.

– Många av de boende vet varken vilka rättigheter de har eller hur man ska klaga för att få illa skötta fastigheter upprustade. Och vi har haft en för dålig inspektion från kommunens sida.

Om Ilmar Reepalu inte gett sig in i politiken skulle han förmodligen vara stadsbyggnadsdirektör i en större stad i Sverige idag, säger han. Men även om han har rätt egenskaper för att bli en duktig stadsarkitekt – se möjligheter och förhandla – hade han som arkitekt inte kunnat uträtta tillnärmelsevis lika mycket.

Vi glider in på Malmö kanotklubb igen, väderbitna.

Ilmar Reepalu har fortfarande flytvästen på då han reser sig upp i båten, sätter ena foten på bryggan och häver sig upp på land.