Vad är egentligen en minaret. Byggnad eller funktion?
När jag kollar ordboken talas om ”högt torn intill en moské”. Men är det
verkligen dessa torns fysiska form som fick en majoritet av schweizarna att
rösta igenom minaretförbudet nyligen? Liksom för övrigt en fjärdedel av
svenskarna att dela deras uppfattning, enligt en Sifoundersökning beställd
av SVT. Tornlika hus uppförs ju hela tiden, knappast kan de förbjudas eller
i sig själva vara provocerande. Formmässigt exakta minaretkopior lever vi
dessutom med sen länge. Förra sekelskiftets orientaliserande
pastischarkitektur à la Moriskan i Malmö eller Søpavillonen i Köpenhamn har
både tornformationer som anspelar på minareter och dekorativa inslag kända
från muslimska sammanhang, som halvmånen och lotusblomman. Någon som blir
upprörd? Nej snarare är byggnaderna folkkära.
Är det istället funktionen som är den egentliga källan till motståndet? Att
tornen egentligen är avsedda för dagliga böneutrop, även om detta vanligen
inte tillåtits i väst ännu.
Om jag tänkt mig att Farshid Moussavis nyligen utkomna ”The Function of Form”
(Actar and Harvard Graduate School of Design) ska kasta ljus över frågorna
blir jag – åtminstone till att börja med – besviken. Hon har annars de
perfekta förutsättningarna. Framgångsrik arkitekt född i ett muslimskt land
(Iran), numera globalt verksam både praktiskt och teoretiskt. Egna byrån
Foreign Office Architects, FOA, grundade hon tillsammans med maken,
spanskfödde Alejandro Zaera Polo 1993. Högkvarteret finns i London,
uppdragen världen över. Moussavi är dessutom professor i arkitektur vid
Harvard, USA.
”Vi är alla mer eller mindre foreign numera”, brukar hon påpeka i intervjuer.
”Det är det moderna tillståndet.”
Arkitekturhistorikern Charles Jencks – som för övrigt diskuterar ”ornamentets
återkomst” med Farshid Moussavi i senaste numret av brittiska arkitektur-
och designtidskriften Icon (nr 078) – har sagt att ”moderna arkitekter
flirtar med organiska koncept vart fyrtionde år eller så”. Under 1900-talets
första år var det jugend, vars eleganta växtmotiv samspelade med nya
tekniker för att bygga i stål och glas. Efterkrigstidens nyväckta organiska
intresse, då arkitekter som Arne Jacobsen svettades med biologiskt
influerade möbelformer, favoriserade ett abstrakt förhållningssätt i
samklang med den tidens moderna konst, inte minst skulptur à la Henry Moore.
Dåtidens nya tekniker utgick från innovativa, formbara material som plast,
skum och gjutbar betong. Tredje gången gillt är det i och med dagens våg av
spektakulära, oregelbundna former. Präglade av datorgenererade,
animalistiska uttryck som fått bubblande namn som blob, fold och flow.
Både som teoretiker och praktiker hör Moussavi och FOA hemma här – tillsammans
med kolleger som Greg Lynn, UN Studio och Future Systems. Konsekvent har de
behandlat naturen inte som förebild utan som vad arkitektur och form i
realiteten är.
Arkitektur som egen särpräglad natur är också det synsätt som genomsyrar ”The
Function of Form”. Den drygt femhundrasidiga boken är inte främst en
resonerande framställning, utan snarare upplagd som en arkitekturens
systematiska flora. Som en 1700-talets Linné botaniserar Moussavi bland
byggda och ännu obyggda former, där de många illustrativa exemplen kommer
från såväl medeltidens och renässansens katedraler och moskéer som från
spektakulära prestigebyggen av idag.
Det är inte längre relevant, tycks hon mena, att utgå från tidigare epokers
analytiska stöttepelare som konstruktioner, material eller stiluttryck.
Formvärldens viktigaste komponenter är nu istället digitalt nedbrytbara
flöden, liknande matematikens eller biologins strukturer. Där bland
”arterna” kan urskilJas kategorier som ”grids”, ”valv”, ”kupoler”, ”vikta
plattor”, ”skal” och ”membran”.
Modernismens ”transparens”, att en byggnads konstruktion och syfte avspeglas i
dess arkitektoniska yttre är heller inget måste, hävdar hon. Tvärtom har
begreppet funktion under det senaste seklet fått en olycklig begränsning.
Tolkats i termer av nytta istället för att ges vidare kulturella innebörder.
Hennes uttalade syfte – liksom även i den tidigare ”The Function of Ornament”
som kom ut 2006 – är just att återföra formutvecklingen till en social och
kulturell kontext. Arkitekturen har i och med 1900-talets modernism förlorat
kontakten med samhället, menar hon. Men sedan murens fall lever vi i en ny
tid. Globaliseringens snabbt ökande massförflyttningar av kapital,
arbetskraft, varor och idéer har lett till genomgripande förändring också av
våra städer. Strömmen av ständigt nya grupperingar, identiteter och
subkulturer gör att enhetliga kulturer inte längre är möjliga. Olikhet och
mångfald är staden. Vilket ställer krav också på mer varierade och komplexa
former i arkitekturen.
Här ser jag plötsligt att Farshid Moussavis starkt formrelaterade resonemang
har en innebörd trots allt, också för minaretdebatten. För i hennes vision
om världens städer, explosivt växande enligt ”samtidens molekylära natur”,
är det uppenbart att liknande runda former som i Hagia Sofia-moskén i
Istanbul – ”horisontella kupoler” som ”arten” kallas i boken – kan uppträda
var som helst. Inte bara i kyrkorum. Inte bara i muslimska länder. Utan som
rumslig inramning till vilken teater eller vilket dagis som helst. I vilken
stad som helst. Varför inte i Malmö?
Och minareten? Måste klichén om dess utformning vara normen? Modernismen
ändrade på mindre än hundra år radikalt de västerländska kyrkorummens
skepnad. Från uppåtsträvande valv till horisontella lådor. Kan det hända
igen?
Inför den frågan förskjuts frontlinjerna i minaretdebatten och sönderfaller i
två. Å ena sidan handlar det om huruvida vi i Sveriges, i Schweiz och i
världens städer önskar muslimska böneutrop fem gånger om dagen. Och – å den
andra – om huruvida nytänkande på arkitekturens område fortfarande är
möjligt.