Bianca Heymowska läser Jane Jacobs

Varför är Caroli ute och Möllevångstorget inne? Varför förblir Rosengård ett problem hur mycket pengar som än pumpas in? Och varför ligger Klostergatan öde medan Lundaborna trängs på Lilla Fiskaregatan?
Alla som bor länge i en stad märker att områden och gator har en livscykel. Historiska miljöer hinner kanske blomma upp och tyna i omgångar innan de går ur tiden. Beror växlingarna på mekanismer som alls låter sig förstås? Och kan de i så fall pareras av skicklig stadsplanering? Hur gynnar man ett rikt och stabilt stadsliv som rättvist kommer alla invånare till del?

En ung kvinna sökte i slutet av 1950-talet svaret på sådana frågor. I tre år gick hon runt i amerikanska storstäder, gjorde intervjuer och läste statistik. 1961 slog hennes bok "The Death and Life of Great American Cities" ner som en bomb. För Jane Jacobs utmanade hela byggetablissemanget av planerare, arkitekter och politiker med en slutsats som då gränsade till majestätsbrott: stadsbyggande enligt modernismens principer är både destruktivt och ekonomiskt vansinnigt.

Överallt såg hon samma sak. Där zonering tillämpades - att dela på boende och arbete, affärer och institutioner, fotgängare och bilister - där dog stadslivet ut. När äldre, förr livliga stadsdelar sanerats till enhetlighet miste de sin dragningskraft och blev rena transportsträckor. Ibland hade ett enda nytt stort enfunktionellt hus räckt för att tömma och ekonomiskt slå ut en hel gata. Och när nya stadsdelar stod färdiga, glest bebyggda och omgivna av gröna bälten och motorvägar, visade de sig vara miljöer utan trygghet och utan ekonomisk livskraft. Villamattor eller höghusområden i betong - båda delade samma tristess och orimliga behov av allmänna medel till försörjning, underhåll, övervakning och kommunikationer.

I efterhand insåg Jacobs att hon studerat "städernas ekologi". Hon fann att den människoskapade stadens ekosystem, i likhet med naturens, sakta byggts upp av ett otal komponenter i subtil samverkan. Och att stadens balans, precis som naturens, är ytterst bräcklig. Upptäckten ledde Jacobs till att i långt högre grad än brukligt bland stadsforskare skildra stadens innehåll. Hennes stadsbor är av kött och blod. De behöver mat och trygghet. I gynnsam miljö skapar de i en känsla av tillit självförsörjande nätverk av arbete och tjänster som kan växa till stadens ekonomiska motor. Det kräver en stad som är funktionell i verkligheten - inte en som bara ser så ut på ritpappret. Det är innebörden i Jacobs uttalande "staden är inget konstverk".

Nu kan "Den amerikanska storstadens liv och förfall" njutas på svenska. Rätt igenom visar Jacobs sitt sinne för hur stadens miljöer är uppbyggda och för hur utformning kan hjälpa eller stjälpa. Från börjans beskrivning av den traditionella gatans "stadsbalett" skapad av olika aktörers entréer och sortier till slutets tips mot affärsdöd, förslumning, gettobildning och trafikstockningar är hon oavbrutet konstruktiv.

Men är boken aktuell? Kan snart femtio år gamla råd hjälpa dagens stadsplanerare?
Sedan 1980-talet råder den traditionella stadskärnans renässans. Därför kan Jacobs hyllning till gatulivet och kritik av förorten låta som truismer. För allt det där kan vi ju - eller? Varför byggs då nya sovstäder, stormarknader och monofunktionella jättehus; varför har centrum bostadsbrist? Idag är marknadskrafterna mer än social ingenjörskonst den organiska, levande stadens fiende.

Fortfarande kämpar storstäderna med problem som beskrevs 1961. Och fortfarande satsar man hellre på neofunktionalistiska punkthus i öppen stadsplan än på stadsplanering enligt Jacobs fyra basförutsättningar för fungerande stadsdelar - mångfald, korta kvarter med täta tvärgator och hörn, ålders- och statusblandad bebyggelse och hög befolkningstäthet.

Det är svårt att förstå varför hennes förslag att integrera förorter aldrig prövats: att med nya gator bygga samman bostadsområde och stad, och att kanta dessa gator med lokaler för olika verksamheter. Jorden runt experimenterar myndigheter med hussprängningar, tvångsflyttningar och totalsaneringar i förtvivlan över bostadsöknar som blivit stadsfinansernas svarta hål - för att inte tala om krutdurkar av mänsklig vrede. Att testa också en mångtusenårigt beprövad metod att bygga livskraftiga städer kan inte skada.

Idag för stadsplanerörelsen New Urbanism vidare traditionalismens budskap - tron på lyhördhet, den mänskliga skalan, evolution snarare än revolution. Och nymodernismen går i funktionalismens fotspår - tron på den starka regin, den industriella skalan, det radikala Alexanderhugget. Sympatisörer brukar ses som respektive romantiker och realister. Ibland borde etiketterna placeras tvärtom.

BIANCA HEYMOWSKA
arkitekturskribent