Daniel Sandström om fyra nyanser av en nationaldag

I. En dryg vecka efter att Frankrike röstat nej till förslaget om EU:s nya konstitution firar Sverige sin nationaldag, för första gången uppiffad till helgdag.

Det ena har inget med det andra att göra. Och ändå har det givetvis det. För tio år sedan var nationalstatens död bara en tidsfråga, det skulle globaliseringen och EU se till. Fast utvecklingen har långtifrån visat sig så entydig. Ju mindre självständiga nationerna har blivit när det gäller exempelvis den ekonomiska politiken, och ju trögare det går i Europasamarbetet, desto större reell politisk betydelse har symbolfrågor som "nationella värden" fått. Nationalstaten må vara krasslig, men kusinen "nationalism" lever och har hälsan som aldrig förr.

I själva verket har nationalismen aldrig varit särskilt opasslig i Sverige, även om myten säger det. Statsvetaren Patrik Hall påpekar i sin bok "Den svenskaste historien" (2000), att i det moderna välfärdslandet Sverige har nationalismen varit så institutionaliserad och självklar att man inte ens behövt tala om den.

Men nu fungerar inte så subtila grepp längre. I propositionen som föreslog att den 6 juni skulle bli helgdag står det: "Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. "

Det är inte något särskilt tungt intellektuellt resonemang. Men så var man betydligt mer intresserad av att utreda den nya nationaldagens ekonomiska konsekvenser, än av att formulera genomtänkta skäl för extra flaggviftning den 6 juni. Därför är det kanske inte heller så förvånande att nationaldagsutredningen ibland kan låta som om man klippt lite på måfå ur "Sagan om ringen", fast utan att förstå dess moral: " Ett tag var det i Sverige i det närmaste fult att visa sig med svenska flaggan. Mörka krafter erövrade våra nationella symboler. Det är inte acceptabelt."

Nu har De Goda Krafterna tagit över flaggan, och då måste resultatet bli gott, eller hur? Som om nationalismens problem bara berodde på att den hamnat i händerna på fel människor.

Den nya svenska nationaldagen ska bygga på "svenskt kulturarv" och "svensk historia". Samtidigt ska den verka inkluderande och i betänkandet slår man fast att "ett lyckat nationaldagsfirande kan ses som en del av integrationspolitiken". Se där en mycket svensk tvåstolslösning: internationalistisk nationalism, det är genuint svenskt att vara svensk, men också osvensk. Alla nöjda.

Men goda föresatser innebär inte att vi kommer att få se en " god nationalism". Ju mer ordet "svensk" förknippas med positiva värden, desto mer lär "osvensk" förknippas med något negativt. Då spelar det ingen roll att politikerna lite blåögt pratar om tolerans. Ganska snart kan vi leva i ett land där blå ögon och blont hår inte bara ger osynliga fördelar som idag, utan faktiskt blir en uttalad norm. Den inkluderande nationalismen kan mycket väl förvandlas till en exkluderande.

II. Hur fungerar den exkluderande nationalismen? Titta på Danmark. Undervisningsminister Bertel Haarder talade i en tv-intervju härförleden om vikten av ha en ordentligt fastslagen dansk litteraturkanon i skolan, så att ingen missförstår de grundläggande värderingarna i landet. Och så talade han om vikten av att inte ha religionsundervisning utan kristendomsundervisning så att ingen (inga namn men vi vet ju vilka de är) missförstår vilka de grundläggande värderingarna är i landet. Alltför många verkar enligt Haarder ha missförstått vad Danmark handlar om, som om det danska samhället huvudsakligen hade ett informationsproblem.

Också denna nationalism uppfattar sig själv som god. Bertel Haarder menar att Danmarks kristna rötter ger landet en "särskild sorts tolerans ", som om motviljan till invandring kommer ur en särskild omsorg om invandrarens bästa.

Danskheten är ett skydd mot ondska. Det är en spridd uppfattning i Danmark att landets skydd mot totalitära rörelser på 1930-talet låg i "den danske folkelige tradition" med Holberg, Kierkegaard och Grundtvig. Men på internet hittar man Haarders formuleringar på svenska hemsidor som tillhör extremhögern. Man kan säga att man i cyberrymden inte kan ha någon kontroll över var ens texter hamnar. Men man kan också säga att det faktiskt finns en anledning till att texterna hamnar där de hamnar.

III. Är all nationalism av ondo? Inte nödvändigtvis. I ett av vårens nummer av Prospect, den bästa intellektuella tidskriften man kan läsa på engelska just nu, redovisas ett rundabordssamtal där ämnet är just "nationella värderingar" och "britishness". En av deltagarna är finansministern Gordon Brown, som ter sig som en bildningsgigant i jämförelse med sina nordiska kollegor. Brown är ivrig att tala om nationell identitet och nationella värden. Han menar att man alltför länge har backat kring ämnet och inte definierat vad som menas med "britishness", som han kopplar samman med "en tro på tolerans och frihet, en känsla av socialt ansvar och fair play, en känsla av att vara öppen mot världen". "Brittiskhet" kan enligt Brown aldrig baseras på etnicitet eller trosbekännelse, som i Haarders Danmark, utan bara på värden som samhälleligt ansvar och rättvisa.

Samtidigt finns det något lurigt med Gordon Browns nationalism och dess tolerans och öppenhet. Han säger aldrig att dessa värderingar är viktiga i sig. De är viktiga av pragmatiska skäl: "I en global ekonomi och ett globalt samhälle kommer nationer som saknar självkänsla och målmedvetenhet inte att vara framgångsrika, för de kommer inte att kunna fatta de tuffa beslut som en nation måste ta för att lyckas." Se där en ovanligt explicit förklaring till varför nationalismen nu åter är överst på agendan.

IV. Brown och Haarder kan ses som exempel på två olika traditioner i nationalismens idéhistoria. Browns nationalism är en pragmatisk variant på upplysningens republikanska tankar om nationen som en garant för medborgerliga rättigheter. Haarders linje kommer ur den tyska romantikens organiska nationsidé, där folkets gemensamma historia, kultur och tro är det avgörande för identitetens utformning.

Sverige befinner sig mittemellan dessa hållningar. Idealen ligger kanske närmre Gordon Brown och upplysningsidéerna, men rötterna till vår nationalism finns i samma diskutabla romantiska jord som den tyska och den danska. Det är ett arv som vi inte gärna pratar om, allt historieintresse till trots, men det gör den nya nationaldagsyran mindre oskyldig än den kan verka.

Motiven bakom det nya nationaldagsfirandet i Sverige är nog inte heller helt oskyldiga. För ytterst kan detta firande, där tv- och radiotablåerna plötsligt är fullmatade med blågula inslag, tolkas som en process där politikerna och medierna ser en chans att minska sin isolering och återvinna en legitimitet som idag inte är så självklar.

Bristen på "folklig" förankring leder till drömmar om "folket". Men "folket" i singularis finns inte i vår individualiserade tidsålder där nationstillhörigheten egentligen bara är en liten del av identitetsbygget, alltså måste "folket" uppfinnas. Är det inte det som måndagens jippo egentligen handlar om?

DANIEL SANDSTRÖM

^{Sydsvenskans kulturchef}