Mannen på allas läppar

Förra veckan var det vampyrklimax i bekantskapskretsen. En väninna flög med sin dotter till Stockholm för att gå på det påkostade Twilightjippo som filmbolaget ställde till med inför premiären av tredje Twilightfilmen. En annan nattade sina små och satt sedan uppe och inväntade premiären av den tredje ”True Blood”-säsongen på amerikansk tv. Hon blev inte besviken, rapporterade hon hålögt nästa dag.

Kan man inte värja sig mot denna vampyrfeber? Det undrar jag själv när jag ligger vaken och läser Charlaine Harris white trashiga vampyrromaner om nätterna, fast jag vet att jag måste gå upp i tid så att min dotter inte missar ”Vampyrskolan” på tv:s ”Sommarlovsmorgon” nästa dag.

Samma fråga kom upp vid ett Twilight-seminarium som anordnades i Lund för någon månad sen. Varför alla dessa vampyrer?

För det första: vampyrerna är inte vad de har varit. 2000-talets vampyr är inte ett monster för skräckfantasten, utan en romantisk hjälte som kämpar mot de mörka krafterna inom sig. Att sådant slår visste redan Emily Brontë när hon skrev ”Svindlande höjder” på 1840-talet. Vampyren förmår dessutom kombinera sin månghundraåriga livserfarenhet och känsla för stil med en ung, attraktiv kropp. Vampyren har helt enkelt blivit vår tids förste älskare, en farlig, stark man med ädelt hjärta som väljer den monogama kärleken trots att han kan välja och vraka bland kvinnfolk av alla sorter. Edward i Twilightserien drömmer om att dricka Bellas blod, men avstår. Bill i ”True Blood” använder sin styrka till att skydda sin älskade Sookie.

Och oavsett om vår vampyr är sexuellt aktiv eller inte har han en sex appeal som få. Så var det också förr men då förvandlades den utlovade sexuella njutningen oftast till motbjudande blodbad. Idag är sexualiteten inte längre något ont och skamligt och människans möte med vampyren blir ofta till ett positivt möte med den egna lusten. Men sex med en vampyr är fortfarande livsfarligt – och därmed hur spännande som helst. I ”True Blood” hotas Sookie till livet för att hon ligger med vampyren Bill. I ”Twilight” är Edward så passionerat kär i sin Bella att han inte vågar ha sex med henne av rädsla att bita och döda henne. Så kan den oförlösta, kyska åtrån leva vidare, sida upp och sida ner, som i en viktoriansk roman. Det suckas och trånas så det står härliga till. Den totala tillfredsställelsen går inte att få.

Den sexuella mättnad som alla de goda vampyrerna längtar efter men ingen riktigt lyckas uppnå har sin motsvarighet i vampyrberättelsernas förhållande till mat och ätande. Inte för inte används ord som aptit och hunger både om mat och sex, också utanför vampyrernas värld. I dessa böcker är sexuell hunger och hunger efter mat, det vill säga människoblod, ett och samma. I kyska ”Twilight” tvingar detta fram total avhållsamhet i båda fallen. I mer explicita ”True Blood” lyckas den gode vampyren Bill förena de två utan att ta död på sin älskarinna – genom att bara äta lite grann under kärleksakten. Dessa nya tiders vampyrer beter sig som lyckade bantare: de utövar extrem självkontroll och dricker syntetiskt blod eller blod som kommer från djur, trots att detta inte ger dem någon riktig tillfredsställelse. Så är de också helt perfekta, med evigt unga skulpturliknande kroppar – marmor är en ofta använd metafor.

Dagens vampyr är alltså som de flesta av oss: en evigt hungrig varelse som för att passa in förnekar sig själv det frosseri han mest av allt vill ha. Men om vi kan sympatisera med vampyrens ständiga kamp mot det egna sötsuget är det snarare vampyrens utvalda som vi identifierar oss med. Bella i ”Twilight” är en ganska osynlig tjej, klumpig, medelduktig i skolan och ny i klassen. Hennes föräldrar är skilda och hon har blivit överflödig sedan mamman gift om sig – ett öde hon för övrigt delar med Zoey, hjältinnan i ungdomsvampyrserien ”House of Night” av PC och Kristin Cast. Men när vampyren Edward förälskar sig i henne förändras allt. Och däri ligger en av hemligheterna. Att bli upptagen i vampyrernas vänkrets innebär att utanförskapet får positiv bekräftelse. Samtidigt kommer man innanför, i en tydlig och exklusiv gemenskap. Oskar i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” är utstött och annorlunda, men blir sedd och utvald av vampyren och får därmed sin revansch mot mobben. Och Sookie Stackhouse i ”True Blood” anses vara knäpp och omöjlig – först med Bill får hon en lyckad dejt.

Just utanförskapet är en viktig förutsättning för att bli mänsklig hjälte i vampyrberättelserna, något som säkert attraherar många läsare. Vi lever i en tid där alla uppmanas designa sig själva, vara unika och leva upp till ideal som vi tror är våra egna, vilket resulterar i paradoxen att alla ser likadana ut samtidigt som alla känner sig mer eller mindre udda, osedda och utanför. I ”House of Night” får den unga Zoey veta att hon är ”speciell”. ”Acceptera det och du kommer att förstå att du, bara du, besitter en äkta kraft.”

Vampyrromansen bär också drag av askungesaga. Vampyren är aristokratisk till sitt sätt, vilket innebär att kärleken till vampyren bäddar för ett slags klassresa uppåt för den utvalda. Han är rik, sofistikerad, kör fina bilar och är en allmänt god konsument med exklusiva kläder och vanor. Allt detta kommer hans utvalda till del.

Anna Höglund, forskare vid Linnéuniversitetet, disputerade nyligen med en imponerande fullmatad avhandling om vampyrens kulturella historia. Hon menar att vampyrer alltid varit populära när det rått social oro. Man kan kanske invända att det råder social oro för det mesta, men jag tror att hon har rätt. Förra gången vampyrer var populära – i början av 90-talet – hade kriget i Kuwait just skakat världen, samtidigt som muren fallit och Europas karta stod under revision. Då dammade Francis Ford Coppola av Bram Stokers ”Dracula” från 1897, Neil Jordan plockade fram Anne Rices roman ”En vampyrs bekännelse” från 1976, och båda gjorde påkostade filmer med dåtiden största stjärnor i huvudrollerna. Samtidigt påbörjade LJ Smith sin succé­serie ”The Vampire Diaries”.

Men kanske aids var viktigare än fallna murar den gången. Viruset som infekterar blodet och gör dess bärare till en till synes normal människa som efter nattens inbrott – i erotiska sammanhang – förvandlas till en mördarmaskin gjorde förstås vampyren högaktuell. För att bli vampyr krävs enligt nyare vampyrmytologi både att man blir biten – penetrerad av vampyrens tänder – och att man dricker vampyrens blod, handlingar som ligger samlaget nära. Bromsmediciner och blodtransfusioner blev nya ingredienser i vampyrberättelserna, och i True Blood talas det fortfarande om vampyrismen som ett virus, en kronisk sjukdom.

Idag lever vi i en efter-elfte-september-värld, där enkla och tydliga berättelser säkert har en viktig funktion att fylla. Och kanske har elfte september-attentaten del i att dagens vampyrhjälte framför andra är en genommanlig karl. I sin bok ”Den amerikanska mardrömmen” diskuterar Susan Faludi hur USA efter tornens fall gått tillbaka till en mer traditionell syn på män och kvinnor.

Bilden av Bush vid Ground Zero, omgiven av brandmän och med megafon i näven, markerar enligt Faludi startskottet för en extrem återgång i könsuppfattningen. Kvinnor är åter svaga, utsatta varelser i behov av beskydd, och mannen åter den starke beskyddaren. I vampyrberättelserna är också den manlige vampyren ”perfekt” medan kvinnan lider av flera små defekter – som mänsklighet. Dagens vampyr räddar livet på sitt hjärtas utvalda och hennes närmaste. Och han gör det inte genom något intellektuellt finlir, utan det lyfts på bilar och stångas, bits och tuggas. Den kvinnliga mansslukerskan – hon som på tjugotalet fick heta vamp – hör andra tider till. Likaså den könsöverskridande queervampyren. Det traditionellt homoerotiska kittlar inte som förr. Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller. Och ingen är starkare, snabbare och mer övermänskligt ­oövervinnelig än en vampyr.

Karin Nykvist

litteraturvetare vid Lunds universitet