Black Sabbath Neanderthalförfärligt

Black Sabbath
Roskildefestivalen
2.7

HÅRDROCK. Jag gör inte anspråk på sådana insikter, men kan åtminstone säga att ja, jag såg Ozzy innan han blev stjärna i sin egen dokusåpa. Det smäller inte lika högt, och framför allt: skillnaden mot idag är inte så stor. Sant är att Ozzy Osbourne blivit ett hushållsnamn, som engelsmännen säger, och det var säkert så att en del av den gigantiska publiken dragit sig till stora scenen för att få en glimt av freakshowen i livetappning. Men Black Sabbaths anseende i heavy metalkretsar är förbluffande onaggat; folk går fortfarande omkring på metalgalor världen över iklädda Sabbathtröjor som ska signalera utanförskap och mystisk kultgemenskap eller nåt, som om inget hänt, när Kalle Anka-aspekten tvärtom är så påtaglig att det kvackar genom varje söm. Även i Roskilde står folk en bra bit från scenen och skrålar med i refrängen till ”Iron Man” och munvädrar riffet till ”Into the Void”.

Bandet, då? Hur lät bandet? Förfärligt. Neanderthalförfärligt. På så vis skiljde sig årets post-såpoperaversion inte ett jota från tidigare comebacktappningar.

Problemen är flera, men kan brytas ner till fyra huvudgrupper. Ja, lika många som bandet har medlemmar.

Det är ett märkligt band, för bandets styrka sitter egentligen i deras svagheter. Få har lyckats vända sina brister till en styrka lika överrumplande som Black Sabbath. Mycket sitter i den här stabbigheten och i det hålögda uttrycket som Ozzy bär mest ansvar för. Inledande ”N.I.B.” låter okej så länge Ozzy sjunger unisont med gitarrens riff – ja, refrängen är sån, och det låter helt fel och helt knäppt, men eftersom ”tricket” återkommer i hälften av låtarna inser vem som helst att detta inte är ett misstag – men hjärtkrossande illa när han släpps iväg på egen hand. Så här mycket ute med soporna var Ozzy aldrig ens i dokusåpan.

Stabbigheten gör att det aldrig svänger, och i både teorin och på plattorna är detta nervpirrande. Toni Iommis stenhuggarriff är effektiva, på ett kusligt och ovant vis. Dessa perverterade brister/styrkor har gjort bandet stilbildande – inte illa för att band som ingen, när det begav sig, trodde hade en stil. Men på en festplats som den i Roskilde krävs mer. Den där ödsligheten från plattorna går förstås inte att återskapa, den försvinner i vimlet, och då blir det plötsligt mer konventionella musikaliska färdigheter som betyder något. Därför funkar band som Metallica, störst bland lärjungarna, men inte Sabbath – framför allt inte i originalsättning.

Bandet hängav sig framför allt åt klassikerna från tidigt 70-tal; så mycket nyare låtval än ”Dirty Women” fick inte plats. Det var antagligen klokt, men samtidigt oändligt förutsägbart. Så har Black Sabbath funnit sig i rollen som trygga leverantörer till de nostalgiskt lallade massorna, och om det någon gång fanns en uttalad mening med 70-talets Black Sabbath så var det sannolikt inte den. Det farliga hos bandet – som fick de flesta av oss att bli nyfikna en gång i tiden; är det sant att de åkallat häxor och lett seanser på scen? – är helt bortspelat. Visst ger Ozzy ett galet intryck, men det gör vem som helst på tv nuförtiden, och nog för att tv sänder mycket elände men att kalla det satanism är ändå orättvist. På liknande sätt är det med Ozzy på scen. Han sjunger uselt, gärna på konsonanterna och allra helst på de måttligt sångbara jn-ljuden, men i detta finns inget ockult. På liknande vis är det med illa ihoplappade låtar som ”Fairies Wear Boots”: det osmidiga hattandet mellan olika teman kan få vem som helst att tugga fradga, men det är mest för att allt är så taffligt.

I en enda låt funkar dagens Black Sabbath, i låten som bär bandets namn – den är rubbad på riktigt. I det där lågmälda, nedstämda tretonsriffet med obehagliga intervaller och i trummisen Bill Wards pukslag finns något gastkramande och oroande som gör jobbet även 2005.