Lisa Förare Winbladh om Torson

Ofta när jag ser Torson vindla sig mot skyn tänker jag på P C Jersilds bok "Barnens ö". Elvaåringen Reine lever ensam en sommar i Stockholm med Guinness rekordbok som andlig vägledning. Likt många pojkar i den åldern fascineras han av extremerna. Världens största, längsta, snabbaste, högsta och dyraste. Men han konstaterar: det verkligt intressanta saknas. Som världens längsta kuk eller världens största snorkråka.

Det viktiga med Malmö kommer aldrig att platsa i någon rekordbok; den nötiga doften av nyfriterad falafel, den märkligt sammansatta publiken på en Malmö FF-match och de lojt belåtna leendena, blickarna av samförstånd när massan flanerar hem efter en seger. Barnens skratt i Folkets park. Den renande köldchocken av ett vinterbad på Ribban. Sorlet en sen kväll på Brogatan. Och smakerna. Alla mina smaker. Marias sötbeska choklad på Trois Roses, sältan och chiliknäppen i Mladens rökta korvar med anor från Balkan, frisk syra i ett noga valt italienskt vin en kväll i överdåd på Atmosfär. Rund umami i en överlagrad klenod från Möllans ost eller i den välstinkande fisksåsen som stänks i maten på vartenda thaihak.

Torson är en onöda, ett projekt drömt, realiserat och hypat av människor som inte vågar lita på sina sinnen. Jag ser den men den berör mig inte.

LISA FÖRARE WINBLADH
matskribent