Thomas Hylland Eriksen om att våga säga ifrån

Skälet är enkelt, det är lättare att säga ja än att säga nej. Det sista ordet i Joyces ”Ulysses” är yes. Litteraturforskare ser detta som ett bevis för att denna komplicerade roman ska läsas som en optimistisk hyllning till människans skaparkraft.

Foto: Claude Paris

Det krävs mod att säga nej. De flesta i Frankrike och i Nederländerna satte sig emot makten när de sa nej till EU-konstitutionen. Oftast är det ju bittra extremister eller verklighetsfjärmade studenter som brukar säga nej inom politiken. Väl medvetna om detta förkunnade nejsidan vid folkomröstningen om EU att ”ett nej är ett ja till något annat”.

Många sexuella övergrepp och trakasserier kan möjligen hänga samman med en önskan om att slippa säga nej. När jag får ett mejl med en förfrågan om något jag omöjligt kan göra svarar jag för det mesta ”jag har dessvärre inte tid”, och undviker därmed ordet ”nej”. Men inte sällan begår jag dumheten att säga ”kanske en annan gång”. Då sitter man i klistret för hur ska man då kunna säga nej andra eller tredje gången de frågar? Jag vill tro – men man vet ju inte – att en del kvinnor som får sexuella inviter på stan svarar något som kan tolkas i stil med ”det är inte läge just nu, men det var roligt att du frågade”, med andra ord ”kanske en annan gång”, och efter ett par drinkar till frågar mannen sig ”varför inte nu? Hon vill ju egentligen!”

På flera språk, däribland engelska, är ordet för nej detsamma som ordet för ingen. Det antyder tomhet och mörker. Säger man nej ofta signalerar man att man har motsatsen till en livsbejakande, optimistisk livshållning. ”Nej” är ett kännetecken för stränga föräldrar som förnekar sina barn att fritt utveckla sina liv. I Norge förbinder vi det med puritanska kristna och glädjelösa kommunister.

I min ungdom var vår invändning mot punkarna att det var omöjligt att upptäcka vad de sade ja till. Som vetenskapsfilosofen Imre Lakatos skrev på 1970-talet: ”Enbart negativ kritik har aldrig dödat ett forskningsprogram.”Man måste ha ett positivt alternativ.

Å andra sidan kan detta att säga nej vara något av det mest konstruktiva man kan göra. Var skulle vi ha varit i dag om ingen hade haft modet att säga nej? Bortsett från att det hade blivit fler barn gjorda utanför äktenskapet och att Thomas Hylland Eriksen aldrig skulle ha varit på kontoret eller tillsammans med familjen, kan vi lugnt slå fast att all positiv förändring börjar med ett ”nej”. För det stämmer ju att ”nej” ofta är ett ”ja” till något bättre.

Brittiska industriarbetare sade under större delen av 1800-talet nej till ovärdiga arbetsvillkor och en livssituation som liknade slaveri, medan slavarna i USA vid samma tid tackade nej till fortsatt slaveri. Kvinnor i vår del av världen har sagt nej till att stanna hemma, urbefolkningar har sagt nej till att assimileras och när unga muslimer säger nej till fundamentalism eller amerikanskt världsherravälde ska man inte tro att det bara kan skyllas på att de är sura och negativa.

Det finns tre sorters systemkritiska ”nej”.

Det revolutionära nejet går ut på att bjuda övermakten motstånd tills den helt bryter samman så att den rådande praxisen kan ersättas med något mer humant.

Det defensiva nejet handlar om att skydda sig mot övergrepp och att bevara status quo.

Det subversiva nejet handlar inte om något av detta utan om att räcka lång näsa åt makthavarna tills de avslöjar sig som komiska papperstigrar.

Låt mig ge ett exempel. Rök-lagen, som infördes i Norge för ett år sedan, har gjort tobaksrökning olaglig i alla offentliga lokaler. Inskränkningarna i rökarnas frihet har skett gradvis. För något tiotal år sedan fanns det rökkupéer på spårvagnarna och ingen behövde släcka pipan när man gick till posten.

Nu är det alltså slut. Även om kanske mer än hälften av den norska befolkningen röker när de dricker alkohol måste de antingen hålla sig hemma eller gå utomhus när de skall röka.

Det revolutionära nejet till rökning kommer till uttryck när forskare och skribenter hävdar att lagens premisser var felaktiga, att dess resultat är negativa (den leder till att marginalgrupper blir socialt isolerade, att traditionsrika pubar går i konkurs och så vidare) och att lagen borde göras om.

Det defensiva nejet är mer utbrett. Här försöker rökarna att hålla hårt i de krympande utrymmen de förfogar, lite som sydamerikanska urbefolkningar på sina krympande djungelplättar. Värmelampor och filtar utanför restaurangerna och förkortning av krogbesöken (man tar konjaken hemma) är typiska följder.

Det subversiva nejet förekommer sällan i det lydiga Norge, men det är inte desto mindre fullt möjligt. Till exempel när en gäst i en tv-studio oförväget låter tobakspaketet sticka upp ur fickan eller när en professor röker på sitt kontor så märkbart att hans kollegor hävdar att de kan lukta när han är inne. Någon av dem tror till och med att när han har en post-it-lapp på datorskärmen där det står -”INTE GLÖMMA ATT SÄGA NEJ”, så är den menad som en påminnelse om att han inte ska glömma att säga nej till rök-lagen.

Thomas Hylland Eriksen

professor i socialantropologivid Oslo universitet

Översättning: Östen Rosvall