”Det är konstigt – men roligt”

När dansaren och koreo­grafen Claudine Ulrich en tidig morgon gick förbi Stapelbäddsparken i Malmö blev hon tagen av bilden hon såg. Parken låg öde och tom.

– Det var ett fantastiskt landskap. Jag tänkte att det skulle vara häftigt att göra något här. Skateboardåkare är ju väldigt fysiska, liksom dansare. Och så ville jag ha levande musik till, säger hon.

Nio musiker, en handfull skateboardåkare och sju moderna dansare möts i scenkonstexperimentet som spelas utomhus i parken. Både professionella utövare och amatörer medverkar. Publiken får stå runtomkring.

– Det är roligt att gå utanför de vanliga scenerna, säger Jens Friis-Hansen, som tillsammans med Claudine Ulrich är konstnärlig ledare för projektet.

Han ansvarar också för musiken i samarbete med gruppen Lur. De har använt sig av ljuden i parken, spelat in och samplat dem. Ljudet som uppstår när en skateboardåkare skrapar brädan mot en metallkant används till exempel. Även saker som hittats i omgivningarna tas tillvara. Ett vägmärke för gångbana fungerar exempelvis som slagverk och kompletterar de traditionella instrumenten.

– Vi har lyssnat in ställets ljud och rörelser, säger Jens Friis-Hansen.

En scen ur föreställningen repeteras. Två skate­boardåkare och tre dansare följs åt fram och tillbaka, upp och ned för kanterna i en del av parken. Musiken ackompanjerar.

– Det finns många beröringspunkter mellan skate­boardåkare och dansare. Titta på hur de åker och rör kroppen. Skateboardåkare kanske inte är medvetna om hur de rör sig, ändå har de sin stil och sina tricks, säger Jens Friis-Hansen.

– Jag tror både skejtare och dansare gillar fysiska utmaningar lite på var sitt sätt. Sen beror det på vilken sorts dansare man är. Vissa är mer akrobatiska än andra, säger Claudine Ulrich.

Trots vissa likheter får de båda konstformerna behålla sina egna uttrycksmedel i föreställningen. Skejtarna får lov att vara skejtare och dansarna får lov att vara just det.

– Det är bättre att hålla sig till sin egen sak istället för att försöka efterlikna någon annan. Det ser bara mesigt ut, säger dansaren Mina Tomic.

Skateboardåkaren Erik Westman tycker skillnaderna mellan skejtare och dansare är större än likheterna.

– Det är just det som är grejen. Vi är så olika vi kan bli. Det är därför vi gör detta. Det är konstigt – men roligt, säger han.

Grundtemat för föreställningen är invasion, förflyttning och förändring, men också att utmana rädslor. Ordet ”fear” är återkommande. En scen heter ”Fuck fear”, inspirerat av en skateboardfilm.

– Det finns en viss risk att skejtarna slår sig. Börjar de bli rädda går det inte att åka. Dansare utsätter sig på ett sätt också för risker, säger Jens Friis–Hansen.