Startskott för stormaktstiden

Svensk litteratur har aldrig gjort något väsen av sig. Det lilla avsides vinterlandet med det egendomligt sjungande språket har aldrig utmärkt sig i världslitteraturen. Under de hundra åren mellan Strindberg och Mankell har vi förvisso haft Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren, men på bred front har den svenska litteraturen aldrig varit internationellt gångbar.

Men just nu sker det. Just precis nu.

Det är numera en näst intill etablerad sanning att världens bästa kriminallitteratur skrivs i USA, Storbritannien och – Sverige. Vad är det här? VM -94? Ett plötsligt uppblossande brons och så tillbaka och harva kring den gamla vanliga trettiosjundeplatsen på världsrankingen? Kanske ändå inte. Och i så fall har det ett skäl, ett mycket specifikt skäl som jag snart ska avslöja.

Det svenska kulturlivet har svårt att hantera det faktum att svenska författare läses överallt på jordklotet. Det är inte direkt så att svenska kulturskribenter brister ut i jubelsång över kriminallitteraturens makalösa framgångar. Det handlar ju trots allt om fullitteratur.

Faktum är att den svenska deckarboomen har förstärkt muren mellan finlitteratur och populärlitteratur i stället för det självklara: att riva den, en gång för alla. I kultursfärens ängsliga delar (det vill säga nittiofem procent av den) finns en tydlig beröringsskräck inför kriminallitteraturen. Det spelar ingen roll hur bra och välutvecklad den blir, den betraktas ändå som ett hot, en förrädare, en gökunge som alldeles snart kommer att tränga undan Den Riktiga Litteraturen.

Och detta trots att vi vet att så inte är fallet. Deckarläsande skapar mer läsande. Det är inte så att den smala litteraturen hade sålt mer om det inte hade funnits några deckare, snarare tvärtom. Deckare är ofta en väg in i läsandet, som i takt med att det utvecklas vidgas till att omfatta betydligt större områden.

Så var det i alla fall för mig. Det fanns inte så mycket annat än deckare i mina föräldrars bokhylla. Medan andra tioåringar läste ”Mio min Mio” läste jag Alistair MacLean och Frederick Forsyth. Så började det, med thrillern. Sedan följde en pusseldeckarfas då jag tror att jag lyckades läsa samtliga Agatha Christie och samtliga Stieg Trenter.

Min pappa hade en gång lärt sig hitta i Stockholm med hjälp av Trenters böcker, och det var så jag trodde att den svenska kriminallitteraturen såg ut. Stockholmsskildringarna var fascinerande för en förortsunge, men som litteratur och som deckare hade den inte en chans mot engelsmän och amerikaner. Jag struntade i den svenska deckaren och gav mig vidare in i den hårdkokta amerikanska privatdeckarromanen, in i den engels­ka spionromanen, fram till den amerikanska polisromanen. Chandler, Le Carré, McBain.

Sedan tyckte jag nog att jag hade vuxit ur deckaren. Jag ville mer. Politik, samtid, men lika gärna historia, psykologi, litterära experiment. Stilen började betyda allt mer. Jag ville mer än kriminalromanen kunde tillgodose.

Jag gick i nian när min svensklärare ändå envisades med att jag måste prova en svensk deckare. Jag såg Harry Friberg framför mig och stod och klämde på Sartres ”Äcklet” och tyckte nog att den svenska deckaren vägde rätt lätt. Det var 1978, och svenskläraren tjatade: ”Om du gillar den finns det nio stycken till i samma serie.” Boken som hon räckte fram hade en tillräckligt konstig titel för att väcka min nyfikenhet, och jag föll till föga. Ytterst skeptisk slog jag upp första sidan i ”Polis, polis, potatismos”. Sedan var jag fast.

Jag var femton år och hade inte vuxit ifrån kriminalromanen. Åtminstone inte ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Fast å andra sidan var jag säker på att ingen deckare kunde överträffa de tio banden och vände så blicken åt andra håll.

Jag tror inte jag läste en enda deckare under de följande femton åren. Den klassiska litteraturen blev mitt kall. Fast där i femtonårsåldern måste bilden av den riktigt bra deckaren ha fixerats och konserverats inom mig. När jag i mitten av 90-talet återvände till genren skedde det egentligen i två steg: via film och tv, och via Henning Mankell.

I början på 1990-talet höjdes plötsligt nivån på både tv-deckare och filmthriller. Filmer som ”När lammen tystnar” och ”Seven” lyckades med konststycket att vara både olidligt spännande, direkt otäcka och på ett högkvalitativt sätt säga något väsentligt om sin tid. Och en teveserie som ”Homicide” (”Uppdrag: mord”) blåste nytt och fräscht liv i det döda poliskollektivet och ensemblespelet.

Det gjorde att jag till slut, under en sjukdomsperiod, lyfte ner en nyanländ deckare från bokhyllan. Det kändes rätt ovant. Den hette ”Mördare utan ansikte”, och det Mankell lyckades med var att visa mig att det går att skriva bra deckare också idag. Fast mig ledde upplevelsen snarare tillbaka till Sjöwall & Wahlöö. Det var någonting med deras projekt, deras skildring av ett Sverige i drastisk förändring under ett decennium, som tilltalade mig något oerhört. Vore det möjligt med ett likartat projekt tjugo år senare?

I det ögonblicket föddes Arne Dahl som en Fågel Fenix ur Jan Arnalds ruiner.

Det som framför allt tilltalade mig var kombinationen av en utomordentlig stil, en samtidspolitisk medvetenhet, väl utmejslade karaktärer och goda intriger. Och – inte minst – humor. Det var ju faktiskt okej med humor i deckare, vilket det inte syntes så mycket av i det tidiga 90-talets dito.

Vad Sjöwall & Wahlöö gjorde under åren 1965–75 var att drastiskt höja ribban för den svenska kriminalromanen. Det blev helt enkelt omöjligt att skriva riktigt dåliga deckare. Det var ett kvalitativt språng för en hel genre, och när hela Sverige förvandlades till kriminalare efter Palmemordet – vi levde länge mitt inne i en kontinuerlig mordutredning – var bordet dukat för den svenska deckarboomen. Inte minst efter nyliberalismens intåg.

Och om vi kan lita på att vi svenska deckarförfattare inte glömmer vår historia – vilket jag ibland tvivlar på när jag ser floden av nya svenska guldgrävare – så kommer Sjöwall & Wahlöös exempel att hålla oss borta från världsrankningens trettiosjundeplats. Alla förutsättningar för att klättra uppför prispallen finns. Är verkligen engelsmännen så bra nuförtiden?

kritiker och författare som under namnet Arne Dahl skrivit elva kriminalromaner om Paul Hjelm och A-gruppen