Världens hemligaste fotograf

STOCKHOLM. – Här sitter de, virusstjärnorna!

Lennart Nilsson, 87 år och världsberömd, slår ut med handen mot Karolinska institutets fasad.

– Det är bara virus i det här huset.

Han bär en kavaj av mocka med Rotarynål i slaget. Blicken far fram och tillbaka, ett litet ärr i pannan accentuerar hans bildskönhet.

Lennart Nilsson insisterar på att bjuda på lunch i kantinen. Men först har han skakat min hand så att det gör ont i axeln och skojat med fotograf Håkan Lindgren:

– Vad ska du göra med den där, säger han och rycker lite i Håkans kamera.

Något har gått snett i kommunikationen och Lennart Nilsson är inte riktigt med på att vi vill fotografera honom denna dag. Det syns att han inte känner sig bekväm. Men hur skulle det se ut att vägra en kollega en bild?

– Jag ska ge dig en idé. Jag känner mig lite kass så här, det är ju inget roligt att bara snacka över lunch. Jag ska tänka lite och ge dig en idé.

Lennart Nilsson är närmast tvångsmässigt ödmjuk. ”Det vet ni bättre än jag” säger han gång på gång. Vägrar att tala i termer av stolthet, hänvisar bara till sina ”forskarkompisar” när vi talar om det banbrytande arbete han har gjort för fotografiet som konstform och som journalistiskt uttryckssätt.

– Jag är som ni grabbar. Man letar efter storyn. Bara det.

Vet du alltid vilken historia du vill berätta när du börjar?

– Ja, bilden är bara ett redskap för berättelsen. Det journalistiska är det viktiga. Det måste finnas en journalistisk idé.

Du är ofattbart skicklig på att ta dig in i exklusiva miljöer, både i kroppen och i den vanliga världen. Hur tar du dig in?

– Ah, det vet jag inte.

Men något är det ju som gör att folk litar på dig.

– Förtroende. Vi är nära, jag och kollegerna här, vi håller på med cancerceller nu, men det är hemligt så jag kan inte visa så mycket. Det är forskning i världsklass.

Så hur skapar du sådant förtroende?

– Jag har inte tänkt på det. Men allt är möjligt. ”Anything is possible”, så jobbar alla i Amerika. Jag tror man måste hjälpa dem man ska porträttera med någonting. Addera någonting.

Lennart Nilsson är bland de tre första stora utställarna på det nya museet Fotografiska i Stockholm. Det sägs att många fotografer är kritiska till Moderna museets bristfälliga arbete med att vårda just fotografiet, trots att Moderna har ett sådant uppdrag.

Vad tycker du nu om nya Fotografiska?

– Det var roligt att träffa Annie Leibovitz på invigningen. Hon säger inte så mycket. Som Irving Penn, han var också mycket tystlåten. Han gifte sig med en svenska.

Moderna har ju inte gjort något med dig på länge.

– Ingenting i princip.

Hur ser du på fotografins ställning och status i dag?

– Den står sig, tror jag. Jag tänker inte på det. Det digitala är fantastiskt. Snabbheten. Tekniken är viktig, självfallet. Jag jobbade sju år på Life Magazine, fram till 1972. Världens bästa journalister, alla lågmälda, ingen som sa ”I have a WONDERFUL idea”, såna fick sparken. De tyckte inte om människor som snackade för mycket. Det växte fram en vänskap som var äkta mellan oss som arbetade där.

Du har ett stort engagemang för miljö och hälsa. Varför är det så?

– Det ligger nära människan journalistiskt. Att kunna förstora, att göra det osynliga synligt, är det viktigaste. Elektronmikroskopet är alltså ett väldigt viktigt redskap. Det blir enormt starkt att kunna visa det allra minsta i bild.

Lennart Nilsson visar oss sitt nya laboratorium. Det har just flyttats, eftersom bilderna blev oskarpa i det gamla.

– Vi fick mäta var den elektriska aktiviteten i huset var lägst. Det är känsliga grejer det här, säger han och visar oss bilder på fågelinfluensan.

– Det blir oskarpt bara man snackar i rummet.

Det sägs att du alltid har haft ett maniskt arbetstempo.

– Det stämmer. Självfallet. Som ni. Det är kul bara.

Du unnar dig ingen vila.

– Jo, jag är på landet ibland.

Vad gör du när du är ledig?

– Vad gör du när du är ledig? säger Lennart Nilsson då med adress fotografen.

Vi pratar vidare om kungafamiljen. Lennart Nilsson fick ett unikt tillträde då Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath gifte sig 1976. Det här bröllopet jobbade han däremot inte med.

– Men kronprinsessan är snabb, hon är duktig tycker jag. Storyn hade väl varit att fånga henne innan hon gick ut, innan sminket sitter där. Hon var och invigde diabetescentret här, hon höll en kanonbra dragning, med stark och bra röst, högt och bright. Imponerade på alla.

Vad gör dig gladast?

– Om man kan göra någonting som kan påverka männi­skan. En sjuk människa, dokumentera, forska, en helt ny väg att nå in ... Väcka liv i de berättelserna.

Vad gör dig ledsnast?

– Vänner blir sjuka. De dör. Min frus kusin gick bort nyligen, lite över ett år sedan. Ola var ungkarl. Vi hälsade på honom på sjukhuset, han var bara ett skelett. Han låg dödssjuk, han dog. Prostatacancer. Jag sa det: jag vet mängder, Ola, som har prostatacancer. Det ordnar sig! Det går över! Jag har sett det. Men så plötsligt så vänder det. Sedan spred den sig i hela kroppen. Han ligger begravd här uppe nu, i Solna. Jag fotograferade honom inte. Jag var anhörig där. Den gränsen måste finnas.

Tror du på Gud?

– Självfallet, okej, säger Lennart Nilsson och visar ännu en bild.

Jag försöker igen, lägger ut texten lite i frågan, säger något om det existentiella. Och igen: Tror du på Gud?

Han ger mig en snabb sidoblick.

– Vi ska fundera på det!

Den enskilt svåraste intervju jag har gjort i mitt yrkesliv är den här. Lennart Nilsson är blixtrande snabb, det har ni märkt. Manisk nästan, redan på väg till nästa svar, struntar i vissa frågor om han inte vill tala om sådant som ett svar skulle kunna inbegripa. Och det är här någonstans, när vi inte kommer någonstans alls med livet och döden och Gud, som jag inser att den allra sista frågan kommer att förbli oställd. Den skulle ha handlat om Lennart Nilssons son, som har ett handikapp. Om sonens liv har spelat någon roll för det stora intresse för människokroppen och medicin som Lennart Nilsson har. Jag tror inte att jag kommer att få något svar. Vågar heller inte fråga.

Men pappa däremot, honom får vi höra om:

– Han var fantastisk. En lysande tekniker och uppfinnare. En mycket fin och lågmäld man, snäll var han. Jag har aldrig fått spö av honom.

Lennart Nilsson tystnar – kort och ovanligt. Och fortsätter:

– Han dog ung tyvärr. Han blev bara nittiosex och ett halvt.