Anna Hellsten läser om ipod

Ipoden - Apples mp3-spelare - har blivit den mest ikoniserade prylen sedan tja, hemespressomaskinen. Den lanserades hösten 2001 och strax var begreppet "podders" ett faktum: ett samlingsnamn för en introvert subkultur bestående av cityfolk med vita hörlurar och hela cd-biblioteket i fickan, ungefär.

Därefter har det producerats ansenliga mängder text om Ipoden. Hos internetbokhandeln Amazon finns i skrivande stund 88 titlar, från "iPod for Dummies" och böcker om hur man hackar en Ipod till "Secrets of the iPod" och "iPod Fetish Book".

GQ-redaktören Dylan Jones bok "iPod, Therefore I Am" är ett av de senaste tillskotten, och har lanserats som både "a personal memoir" och "product history". "Skamlös produktreklam utdragen över 300 sidor" hade varit ärligare.
Det är svårt att inte fundera över hur mycket extra pröjs under bordet Jones fått för att utan ett uns av ifrågasättande skriva saker som att Jonathan Ive, Apples chefsdesigner, är en "Warhol för den digitala generationen ", eller för att nämna Apple, G4, Itunes, Imac, MacWorld och Mac OS X i positiva ordalag så många gånger som möjligt per sida.

Fast ännu mer undrar jag hur det är möjligt att ha byggt en framgångsrik mediekarriär - detaljerat redovisad på skyddsomslagets bakre flik - på så tråkig och förutsägbar musikjournalistik som Jones varvar hyllningskapitlen till Apple med.

Det börjar med att han urskuldar sig för att den första singel han köpte var Gary Glitter (töntigt) och inte Bowie (tufft), och sen går det bara utför. Han ber om ursäkt för att han gillar en låt med Eric Clapton ("almost unforgivable"), skriver den sextiomiljonte Beatleshyllningen, funderar lite över Sinatras coolhet, reducerar artister som Sade och Anita Baker till livsstilsmusikfacket, och som toppen på dynghögen kommer ett resonemang om varför man inte behöver tanka in någon soulmusik på sin Ipod - det inbegriper Four Tops och radiojinglar och folks reaktioner på middagsbjudningar och är så dumt att jag inte orkar redogöra för det, men ni kan läsa det på sidan 319.

Det är, kort sagt, samma gamla rockfostrade kille-som-älskar-musik-retorik man utsatts för fler gånger än man vill komma ihåg.

Själv hamnar jag tio år tillbaka i tiden på fester där folk satt på golven och gravallvarligt diskuterade äkthet och The Clash tills man var tvungen att rusa hem och tvångsmässigt spela Rick Astley. (Det ger ju i och för sig Jan Gradvall rätt i sin Ipod-hyllning i Dagens Nyheter häromveckan där han entusiastiskt påstod att en Ipod "gör det möjligt att leva om delar av sitt förflutna".)

Visst är Ipoden en revolution i kategorin bärbara musikspelare, och visst är Apple alltjämt ett högintressant företag - de är fortfarande ensamma om att ha fattat vitsen med att satsa på design, jag menar, när såg ni en lika snygg pc senast? - men i Dylan Jones storögda skildring är både Ipoden och Apple bara marginellt mindre betydelsefulla för mänskligheten än de som uppfann hjulet och upptäckte penicillinet. Eller, som han uttrycker saken, " Engineering miracles are an everyday occurence here". Jajamen, mirakel.
"iPod, Therefore I am" är så okritisk, så svulstig och så dåligt redigerad att man faktiskt måste tvätta händerna efter att ha läst den.

För övrigt kan jag berätta att min supermodell till dator, en sjuttontums Apple G5, efter två reparationer fortfarande låter som en trimmad moped i uppförsbacke och att mitt eget guldfärgade Ipodmirakel har en batteritid på strax över två timmar. Jag väntar fortfarande på frälsningen.
ANNA HELLSTEN
kulturjournalist