Generaldirektören för ISP, den myndighet som har sista ordet om svensk vapenexport hittas hängd. Samtidigt guppar en övergiven fritidsbåt omkring i ett försommarfagert Stockholms skärgård med en livlös kvinna ombord, dränkt under mystiska omständigheter.

Ungefär så ser upptakten ut till ”Paganinikontraktet”, författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndorils andra bok under pseudonymen Lars Kepler. Därmed lämnar de förra sommarens ultravåld i radhusmiljö och tar sig an en av de politiskt mest känsliga frågorna i Sverige: vapenexporten.

Den döda kvinnan ombord på båten är nämligen lillasyster till Penelope Fernandez, ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och en av landets mest framträdande motståndare till den svenska vapenindustrin. Det var hon som skulle dö, inte systern. Och ganska omgående görs det klart för läsaren att händelsen hör samman med ISP-direktörens frånfälle, samt att något är lurt med Sveriges export av ammunition till Kenya. Poliskommissarien Joona Linna kopplas in, och kopplas bort. Fallet läggs på Säpo, som mest vill spöa vänsteraktivister och gubbsjukt motarbeta den änglalika och platt porträtterade utredningsledaren Saga Bauer. Joona Linna tvingas frifräsa, med chefens goda minne.

Samtidigt, bland öarna i skärgården, flyr Fernandez och hennes pojkvän systerns mördare, som lejts av korrupta mellanhänder i den internationella vapenhandeln. Dessa partier är romanens nervigaste och tätaste. Men de är också talande för den nya svenska kriminallitteraturens brott med föregångarnas sociala engagemang. Keplers yrkesmördare i ”Paganinikontraktet” är totalt avhumaniserad. Han (jag höll på att säga ”den”) saknar nyanser och framställs som ett ansiktslöst element av ondska, utan namn och egentlig identitet.

I olika grad gäller det samtliga av bokens verkliga brottslingar. Okej, någons fru har dött i cancer. Men ändå. Det är tydligt att jag som läsare ska tilltalas genom min rädsla för det okända och främmande, istället för genom obehaget i när det bekanta handlar ont.

Romanens korta kapitel växlar mellan Joona Linnas utredningsarbete, Fernandez flykt och den efterträdande generaldirektörens sömnproblem. Tempot är rappt, och intrigen håller ihop rätt okej. Men stilistiskt är det frustrerande. Irriterande resuméer som sammanfattar händelser bara ett par sidor tillbaka är insprängda i handlingen som ett slags dumförklaringar av läsaren. Däremellan konfronteras man med vad som ser ut som ett resultat av en tvångsmässig redovisningsplikt. När någon öppnar en dörr behöver jag inte veta att personen först sätter i nyckeln, vrider om, drar ut nyckeln, trycker ned handtaget, för att därefter förflytta kroppens tyngdpunkt tillräckligt nog att skjuta upp dörren. Det säger liksom sig självt när personen stiger över tröskeln att det måste ha gått till ungefär så.

Dessutom: Är vi inte färdiga med bilden av den klassiska musiken och den grumliga gränsen mellan det förfinade sinnet och det perverterade?

Många har velat leta efter en konstnärlig agenda i paret Coelho Ahndorils projekt. För inte kan väl de, fina författare, skriva deckare? Bara? Men varför inte? ”Paganinikontraktet” är, liksom ”Hypnotisören” förra sommaren, good enough sommarspänning och pengar på banken för paret Coelho Ahndoril. Gott så. Vad som däremot förbryllar är hur romanen trots sitt politiska tema förblir förvånansvärt opolitisk. Om det finns en ambition att sätta ett problem under lupp får ”Paganinikontraktet” ses som ett misslyckande. Störst av allt är spänningen, grymheten och det bes­tialiska våldet.

Arvid Jurjaks

medarbetare på kulturredaktionen