Bengt Liljegren läser Ernst Brunner

Redan innan den landat på bokhandelsdiskarna har Ernst Brunners nya roman om Karl XII väckt uppståndelse. Författarens mediemässiga uttalanden om den svenske krigarkonungen, som en hänsynslös massmördare i klass med Hitler, har höjt ansiktsfärgen på många Karl XII-kännare.

Några jämförelser med 1900-talsdiktatorer finns dock inte i själva boken eftersom den är skriven i jagform - det är Carolus själv som berättar sin historia. Brunner gör emellertid sitt bästa för att läsaren skall göra såda-
na kopplingar. Huvudpersonen konstaterar bland annat att: "Polackerna var ett osnyggt folk. Det måste slås hårt för att lära sig ha fruktan och respekt för det svenska herrefolket."

Det är en synnerligen brutal härskare som tonar fram på de 807 sidorna. Huvuden klyvs, näsor och öron skärs av och hus fyllda med människor sticks i brand. Karl XII är egocentrisk, hård och känslokall, likgiltig inför andras lidanden och oförmögen till djupare relationer.

Brunner är inte den förste med en kritisk syn på kungen. Redan Voltaire fördömde Karl XII:s omåttliga begär efter ära, ofred och hämnd i " Histoire de Charles XII" (1731), och under lång tid var den gängse bilden att kungen var en kostsam belastning för Sverige.

Först med framväxten av den så kallade nya skolan 1890-1910 bröts denna huvudsakligen negativa uppfattning om Karl XII inom historieskrivningen. I detta tidevarv av sjudande aggressiv nationalism förvandlades kungen, som Lundaprofessorn Arthur Stille uttryckte det, till "den verklige strategen, fältherren af Guds nåde".

Under efterkrigstiden har en rad historiker tillbakavisat den nya skolans argument. Trots denna vetenskapligt väl underbyggda kritik har förvånansvärt många historieskrivare varit positiva till Karl XII. Störst genomslag bland dem har Herman Lindqvist fått. Inom skönlitteraturen har kungen dock inte framstått som någon hjälte de senaste decennierna. Varken Ivar Lo-Johansson, Lars Widding, Björn Holm eller Elsi Rydsjö har haft mycket till övers för honom.

Är då boken historiskt korrekt?
Frågan kan tyckas onödig eftersom det här rör sig om en historisk roman, inte en forskningsprodukt. Brunner har dock i intervjuer gjort klart att han bedrivit noggranna studier och att boken berättar sanningen om Carolus Rex, såsom titeln utlovar.

Det ligger utan tvekan en imponerande researchinsats bakom verket. Att det ändå smugit sig in åtskilliga sakfel är inte något att göra stor affär av. (Även om det är frestande att rada upp tabbar för att vederlägga Brunners kaxiga uttalande att " ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII ".)

Allvarligare är att Brunner helt medvetet har tagit sig vissa friheter med källmaterialet för att styrka sin tes om att kungen var en skoningslös tyrann.
Här och var har han lånat in stycken från karolinska dagböcker och låtit Karl XII överta någon annans erfarenheter, eller rentav ändrat källornas vittnesmål. Fänriken Robert Petres upplevelser förvandlas till kungens, som i stället för att släppa bönderna som tillfångatagits, som det står i Petres dagbok, låter " strupsticka" dem.

Brunner har även modifierat somliga justitieärenden. I boken dömer kungen en löjtnant till halshuggning för att han legat med sitt syskonbarn Anna. I verkligheten friades löjtnanten, eftersom det rådde oklarhet i skuldfrågan, med den storsinta motiveringen att det är "bättre släppa en skyldig än straffa en oskyldig ".

Vidare kan man ställa sig tveksam till att han inte tillskriver romanjaget någon psykologisk utveckling. Brunners Karl XII är fix och färdig redan som femtonårig envåldshärskare.

Enligt min mening fungerade kungens omvittnat hårda yta som en sköld, ett sätt att hantera det tunga ansvar som hans tidiga trontillträde medförde. Slutenheten var en strategi att slippa visa osäkerhet - inte, som Brunner tycks mena, enbart ett tecken på självgodhet.

Likafullt är "Carolus Rex" i långa stycken ett lysande prosaverk, starkt intensivt och språkligt mästerligt.
Boken är dock betydligt mer tungläst än hans hyllade jagroman om Carl Michael Bellman, "Fukta din aska" (2002).

Förklaringen till detta ligger mycket i Brunners för övrigt kongeniala metod att rekonstruera Karl XII:s oskrivna memoarer. Det lätt arkaiserande språket och överflödet av detaljer ger tidsfärg och närvarokänsla men gör också texten svårforcerad trots de korta meningarna.

Ernst Brunners grandiosa Karl XII-projekt är alltså inte alltigenom lyckat. Men hans ambition att än en gång sticka hål på den uppblåsta myten om hjältekonungen som ett strategiskt geni och rättrådig furste är berömvärd.
Den idealiserade bilden har sitt ursprung i den propaganda som producerades i kungens eget fältkansli, och har tuggats om av Karl XII-beundrande historieskrivare alltsedan dess.

Fortfarande idag finns det historiker och debattörer som försvarar den enväldige kungen med argumentet att det inte går att bedöma honom utifrån vår tids föreställningar om rätt och fel. Som om fördömande av mord på kvinnor och barn skulle vara något specifikt för 2000-talets moraluppfattning.
Vad man också kan förundras över är varför det skall vara så svårt att erkänna hans hänsynslösa brutalitet. Själv skämdes kungen ingalunda över att han piskade upp fiender och tredskande civilbefolkning. Att tillstå att Karl XII hade dessa råa sidor är väl just att förstå honom utifrån den tid han levde i - att förneka och skyla över är det inte.

Och att han var en katastrof för Sverige borde det inte råda någon tvekan om.
Med 200 000 döda svenska soldater och förlusten av Ingermanland, Estland, Livland, delar av Finland samt områden i Nordtyskland förtjänar Karl XII det omdömet.

BENGT LILJEGREN
historiker och författare till bland annat "Karl XII - en biografi" (2000)