JAN GUILLOU. 2000 publicerade den berömde ungerske författaren Péter Esterházy romanen ”Harmonia Cælestis”, en berättelse om hans familj och en hyllning till den avlidne fadern. Kort efteråt fick författaren tillgång till faderns akt i den ungerska säkerhetstjänstens arkiv. Det visade sig att han under alla år arbetat som informatör mot betalning och små favörer. Och han hade förrått dem alla, inklusive sonen Péter. Istället för att gömma undan de ohyggliga arkivfynden skrev Esterházy en ny version av ”Harmonia Cælestis”, men nu med rubriken ”Rättad utgåva” stämplad i rött på omslaget.

I september 2009 publicerade Jan Guillou sina länge aviserade journalistiska memoarer ”Ordets makt och vanmakt”. Några veckor senare kom Expressens avslöjande, baserat på släppta Säpoakter, att Guillou sedan slutet av 1960-talet upprätthållit kontakter med två KGB-män stationerade i Stockholm.

Guillou förklarade att han inte tagit med detta i memoarerna därför att kontakterna med KGB aldrig ledde till något avslöjande reportage och att saken bara skulle ha väckt rabalder i media och dragit uppmärksamheten från annat – det sista en nog så riktig prognos.

Guillou dementerade att saken skulle handlat om något annat än ett journalistiskt infiltrationsprojekt men inför krav på att redovisa vad som egentligen förevarit och vad han lämnat ut till KGB meddelade han att pocketutgåvan av memoarerna skulle innehålla ett nyskrivet kapitel om saken. På omslaget finns något som ser ut som en klisterlapp om ett bonuserbjudande: ”Nu med 82 sidor om KGB-affären”.

Som varudeklaration är omslagstexten helt korrekt. Detta handlar inte i första hand om händelserna 1967–1972 utan om 2009 års avslöjande och mediedrev, i en närmast furiös uppgörelse med allt och alla, journalister, tyckare, experter, politiker, gamla kolleger och falska vänner. Hårdast är kritiken mot den 1979 mördade journalistkollegan Arne Lemberg på FIB/Aktuellt som 1967 informerade Säpo om Guillous, i hans mening, tvivelaktiga kontakter och plötsliga inkomstkällor och vars karaktärslöshet, påstådda kriminalitet och ymniga nacksvett redovisas utförligt.

Grundfrågan är dock vad som egentligen förekom mellan Guillou och de två KGB-officerare som han upprätthöll kontakt med. Guillou bekräftar liksom tidigare att han haft dessa kontakter, att han skrivit rapporter om politiska frågor och utfört vissa enklare kuriruppdrag, uppenbarligen med syfte att pröva hans pålitlighet. Han tog också emot kontant betalning och undertecknade vid förmodligen flera tillfällen kvitton som KGB-officeren Gergel sade att han behövde för sin redovisning. ”Det var ett förtätat ögonblick. Han hade fått mig att ta emot pengar, vilket var en viktig station i spionernas rekryteringsprocess. Jag hade fått in en fot i KGB”, skriver Guillou i 2010 års utgåva.

Men vem hade egentligen fått in en fot hos vem? KGB och dess föregångare utnyttjade konsekvent ekonomisk ersättning och undertecknade kvitton för att kompromettera informatörer. Inte så att man i tid och otid viftade med pappret, tvärtom. I vissa fall lade KGB ner omsorg på att maskera betalning som utlägg för kostnader för att inte genera en uppgiftslämnare. Det viktiga var att båda parter visste att kvittona fanns, och skulle fortsätta att finnas som en drivmina från det förflutna som en dag kunde brisera och hamna hos en säkerhetstjänst eller på en tidningsredaktion.

Guillou rekryterades, så som han själv beskriver saken, av KGB:s resident eller stationschef i Stockholm Jevgenij Gergel. Efter en tid med olika konspirativa möten och allehanda testuppdrag tilldelades Guillou en ny handledare, en yngre förmåga som inte pratade om sina ärr från Stora fosterländska kriget utan bjöd hem svensken till trevliga middagar och avspända politiska samtal, något som enligt Guillou 2010 pågick fram till 1972 då han skulle ha förklarat för sin sovjetiska umgängesbekant att det var dags att avsluta kontakten eftersom Guillous tidning skulle komma med ett stort avslöjande som KGB inte ville bli involverat i – alltså IB-affären ett år senare.

Guillou lanserar nu en alldeles egen förklaring till varför han inte lyckades med sin infiltration av KGB. Eftersom Arne Lemberg, med Guillous terminologi hade ”angivit” honom till Säpo, så hade Guillou och Gergel fått dem i hasorna. Och eftersom KGB måste haft en mullvad på Säpo så fick de reda på alltsammans. Gergel var naturligtvis slug nog att inte avbryta kontakten, för då skulle Säpo ha kunnat räkna ut att nämnde mullvad fanns där. Istället fick Guillou rita kritkryss i telefonkiosker, bära tomma portföljer, skriva meningslösa rapporter och till sist dumpas hos en underhuggare för trevligt prat under ett antal år.

Det är svårt att förstå var Guillou fått allt detta från. Visst hade Sovjetunionen en spion på Säpo, men han hette Stig Bergling och rekryterades i Beirut i november 1973. Om det enda belägget till att KGB kring 1967 hade en mullvad inne på Säpo är att ”det är den enda logiska förklaringen” till att Guillou fick utföra några meningslösa testuppdrag och sedan skyfflades över till en yngre kollega så bör man kanske åtminstone ett ögonblick överväga en annan och mindre långsökt förklaring.

Vid etablerandet av mera ordinära underrättelsekontakter agerade ofta en högre och erfaren KGB-officer. Denne hade dock sällan tid eller intresse att fortsätta som handledare. Den etablerade kontakten lämnades istället över till en annan lägre KGB-tjänsteman som i allmänhet inte var lika övervakad av stationeringslandets säkerhetstjänst och som inte behövde springa runt och leta kritstreck i telefonkiosker utan kunde bete sig som folk och helt öppet umgås med underrättelsekontakten ifråga. En ”konspirativ relation” kunde på detta sätt maskeras inom en ”officiell relation” – för att använda KGB:s egen dåvarande terminologi.

Jag lägger ifrån mig boken med ett visst obehag, inte för de fantasifulla spekulationerna utan för de rasande sparkarna mot den döde Lemberg, sparkar som inte träffar någon annan än Jan Guillou själv. Memoarernas ursprungliga titel, ”Ordets makt och vanmakt”, får på detta sätt i den rättade utgåvan en mer bokstavlig men också ganska tragisk innebörd.

Wilhelm Agrell
författare och fredsforskare