Värdet av att ha  rätt person på rätt plats

Fackbokskritiken i svensk dagspress är ostämd, sämre än vad den skulle kunna vara. Det är kulturredaktörernas fel.

Lika gammal som den moderna kulturjournalistiken själv är den egna klagokören. Det hörs en ständig sång om kritikens kris. Framförallt besjungs de bristande materiella betingelserna: för få tecken, för lite tid och för få kronor på kritikerns konto. Sällan förklaras kritikens förflackning med att fel person har tillåtits fatta pennan.

Sakprosa och verk framodlade inom human- och samhällsvetenskaperna äger en etablerad och berättigad plats på svenska kultursidor. Det tidningsoffentliga mottagandet bidrar, rätt utfört, till ett viktigt samhälleligt samtal bortom opinionssidornas snävhet. På klagokörens rigida repertoar kvalar dock denna särpräglade litteraturkritik sällan in.

Styvmoderligheten bekräftas av den slarviga antydan till diskussion om sakprosakritik som kunde läsas på dessa sidor tidigare i somras, när flerbandsverket ”Sveriges statsministrar” utkom. Först angrep Ann Heberlein innehåll och författarsammansättning (22.5). En tid senare återkom hon i frågan om böckernas mottagande (4.6). Flertalet recensenter, precis som flertalet författare, var män och hade uppenbarligen fel kön.

Det finns självfallet inget samband mellan kön och kompetens, men det är slående hur ointresserad Heberlein var av den senare saken. Vad hon tycktes sakna var inte kvinnliga statsvetare och modernhistoriker, utan kvinnor i största allmänhet. I de stora dagstidningarna skrev bland andra två historieprofessorer med djupa kunskaper om det moderna Sverige (Kjell Östberg och Sverker Oredsson) samt en av Sveriges mest erfarna politiska journalister (Barbro Hedvall).

”Sveriges statsministrar” recenserades av en, tyvärr ovanligt, välskickad skara skribenter. Skönlitteratur recenseras på svenska kultursidor företrädesvis av författare och litteraturvetare. Gott så, då de oftast vet vad de skriver om. Sakprosa recenseras också företrädesvis av författare och litteraturvetare. Mindre gott så.

En man eller kvinna av (universitets-)facket är givetvis ingen garanti för en bra recension. Kjell Östberg hade inte sin största stund när han i Aftonbladet recenserade Bildt som statsminister, istället för Tommy Möllers Bildt-biografi (21.5). Trogna läsare av svenska kultursidor torde ha tröttnat på historikern Håkan Arvidssons ”recensioner”, där han anekdotiskt och encyklopediskt redogör för sitt vetande i ett visst ämne, för att till sist slå fast att författaren X har skrivit en spännande bok om samma sak.

Likväl fasthåller jag att formellt förvärvade kunskaper förbättrar utsikterna att författa den typ av recensioner som läsarna har rätt att förvänta sig, det vill säga sådana som värderar hantverk och originalitet, ställer verk i större sammanhang och traditioner istället för att enbart redogöra för eller acceptera förlagets utsagor om författarens förträfflighet och bokens banbrytande natur.

I fjol utkom den utmärkta fackboken ”Jorden de ärvde”, skriven av Björn af Kleen. Han är en skicklig stilist. Det är dock förtrogenheten med den historiska forskningen och förmågan att ur denna mejsla fram viktiga frågor och svar som är verkets stora styrka. Ändå var Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef och disputerad historiker, en av få recensenter som, med ett gästspel på dessa sidor, förmådde fånga denna förtjänst (7.11.2009). Flertalet lät sig enkom förföras av förvisso flyhänt beskrivna, men föga nyskapande, besök på slott, elevhem och herresäten.

Peter Englund är den historiker som skattas högst i den svenska kulturoffentligheten. Hans häromåret utgivna bok om första världskriget mottogs med en närmast unison lovsång, vilket till inte ringa del hänger samman med att undertecknad var den enda historikern som sattes att recensera verket.

”Stridens skönhet och sorg” är en bra bok. För att få den till ett mästerverk måste man dock som Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet hävda att den är vetenskapligt vederhäftig (11.11.2008), i mosaiken av biografiskt stoff se ett oprövat grepp, som Mikael van Reis i Göteborgs-Posten (12.11.2008) eller som Expressens Jesper Högström mena att Englund befriar historien från begränsande efterklokhet (10.11.2008), trots att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom.

Den (ämnes-)beläsenhet och bedömningsförmåga som erövras med vetenskaplig skolning bygger den trygghet som krävs för att ta kritisk ton, också om så kejsaren själv har klätt sig slarvigt. Visst finns det anledning att fördela recensionsjobb i syfte att finna nya och oväntade ingångar till ett verk. Att systematiskt sidsteppa kritiker med gedigna fackkunskaper skapar dock den ostämda och osjälvständiga sakprosakritik vi har idag.

Redaktionernas val av recensenter låter sig till stor del förklaras sociologiskt och strukturellt. Varje kultursida har ett stall av skribenter, företrädesvis författare och litteraturvetare, att hålla på gott humör, vilket enklast görs genom utlagda skrivjobb.

Nu invänder de flesta kulturredaktörer att den stilistiska förmågan spelar stor roll. Man måste kunna skriva bra, vilket kommer an på rytmen. Självklart, men vad är ett vackert språk värt när inget meningsfullt meddelas?

Jag är själv historiker och mitt bidrag till kulturens klagokör är således komponerat i egen sak, med kverulans och egocentriska exempel. Sångens sensmoral är dock allmängiltig. Jag hoppas därför få ta del av de skyldiga kulturredaktörernas motvals, eller än hellre ett libretto om bot och bättring.

Fredrik Persson

historiker och kulturskribent