En tjej att reta sig på – och falla för

Å, vad jag irriterar mig på Sonja. På hennes löjliga hatt, på hela hennes tjuriga, enerverande uppenbarelse. Jag känner ju typen: en sådan där jobbig en som av pur osäkerhet sätter sig ovanför alla andra och inte ger någon en chans. Som skapar sin egen olycka.

Ja, jag retar mig. Jag har ju mött henne förr: den unga tjejen som lyssnar på freestyle jättehögt för att stänga världen ute och sig själv inne, som tycker att hon är så ful att hon måste göra sig själv ännu fulare för att liksom dölja det fula, som får en själv att känna sig platt och ytlig och normal på ett inte alls särskilt smickrande vis. Det finns drösar av henne i samtidslitteraturen. För att inte tala om i verkligheten. Skärp dig och ryck upp dig, tänker jag. Och förresten så är Monika Fagerholms ”Diva” redan skriven.

Men så fortsätter jag att läsa Anna Jörgensdotters roman ”Änglarnas syster”, historien om Sonja som förlorat sin bror i en trafikolycka, och hennes möte med grannen Katrina från Albanien, som förlorat sitt land.

Och Anna Jörgensdotters språk vinner, hennes varma skildring av bräckliga människohjärtan tar över och jag kapitulerar både inför den sextonåriga flickan med freestylen och inför boken om henne. Sonja angår mig. Och Katrina, som jag först tycker är lite väl förutsägbar (konstnärlig invandrarkvinna med osvenskt färgglada kläder, gröna fingrar och varmt människointresse) får också liv. De båda kvinnornas oundvikliga möte blir trovärdigt och viktigt.

För här finns en självklarhet och ett driv i berättandet som nästan får mig att tro att texten kommit till av sig själv. Det är bara i beskrivningen av Albanien som jag för ett ögonblick tänker ”re-search gjord och redovisad”. Annars tänker jag mest inget alls, utan följer andlöst med.

I debutromanen ”Pappa Pralin” kunde det ibland bli lite mycket av allt och jag frestades att skumma ibland. Här verkar Anna Jörgensdotter i stället ha gjort som Sonjas granne gör med sina krukväxter: klippt och tuktat och släppt fram det som blommar mest. Romanen är också bara hälften så lång som debuten, och jag tror att det gjort den dubbelt så bra.

Anna Jörgensdotter är över trettio, men förmår ändå i långa stycken skriva så att jag verkligen tror att det är Sonja, sexton, som berättar. Formuleringarna, ämnesvalen, bildspråket – jag tror på det som jag trodde på Agnes och Elin i ”Fucking Åmål”. Så här är det att vara sexton år, så här talar man, så här tänker man. Med eller utan löjlig hatt.

Det är i styckena om Sonjas granne som jag rycks ur mina spekulationer vad gäller skribentens ålder. För här blir språket ett annat: precist, obarmhärtigt, bildfattigt.

Och här är desperationen av mörkare och djupare slag. Det spel som försiggår mellan denna kvinna och hennes man är av en helt annan kaliber än det som Sonja och hennes pseudointellektuelle kille håller på med. Kontrasten – och beröringspunkterna – mellan de båda berättelserna ger också romanen djup och klangbotten. Porträttet av Sonja nyanseras och ges flera skikt. Det är modigt och moget skrivet, och långa stunder är det riktigt, riktigt bra.

Och Sonja, hon irriterar mig inte ett spår. Jag lägger boken ifrån mig och önskar henne lycka till. Lycka till, syster!

KARIN NYKVIST

litteraturvetare