Ingen kvinnofil till kultursidorna

Fredrik Persson är förbannad över att såna som inte vet lika mycket om historia som han själv får lov att recensera historisk facklitteratur. Särskilt arg tycks han vara på mig, eftersom jag, i Perssons tolkning, är någon sorts genusanalysfundamenta­list som kräver varannan damernas på kultursidorna.

Självfallet måste kritikern besitta tillräckliga kunskaper för att kunna bedöma det verk hon har i uppgift att recensera. Jag utgår ifrån att Fredrik Persson, liksom jag, är medveten om att det finns gott om kvinnor vid våra statsvetenskapliga och historiska institutioner som, på ett säkert förtjänstfullt sätt, kunnat recensera statsministerboxen.

Bristen på kvinnliga recensenter – eller för den delen, kvinnliga bidragsgivare till statsministerboxen – beror alltså inte på någon brist av kunniga och lämpliga kvinnor. Den beror på något annat, och jag menar att det är intressant att fundera över hur det kommer sig att en bedövande majoritet av de som recenserade statsministerboxen var män, medan Ebba Witt Brattströms ”Å alla mina kära systrar” recenserades av nästan uteslutande kvinnor. Vad är det för märkliga föreställningar om manligt och kvinnligt som styr kulturredaktionernas val?

Låt oss för all del släppa könsperspektivet – det blir så lätt dålig stämning när man talar om sånt – och gå vidare för att tala om sådant vi är överens om. Liksom Persson har jag flera gånger reagerat på att skribenter utan några större akademiska meriter fått i uppgift att recensera både avhandlingar och annan tung facklitteratur. I motsats till Persson finner jag dock inga som helst indikationer på att detta förhållande har sitt upphov i att kulturredaktionerna tillämpar någon sorts kvotering av inkompetenta kvinnor.

Ann Heberlein

Läs Fredrik Perssons kritik av fackbokskritiken på sydsvenskan.se/kultur-och-nojen.