Det är en konst att få fotfäste

Vad är du räddast för?

– Våld, tror jag. Att utsättas för våld. Jag har blivit misshandlad vid två tillfällen.

Varför en diktbok baserad på skräckfilmer?

– I tio år har jag gjort rätt mycket research runt skräckfilmer. I tonåren var jag mer snobbig än jag är nu i min filmsmak. Men jag blev fascinerad över lågstatusmyterna i skräckfilmsgenren och upptäckte gradvis vad genren betyder för mig som individ och vad den betyder i en större kulturell kontext. Det första steget var att ta berättelserna på allvar, inte se dem med något slags överseende.

Vilken är din favorit?

– Jag blir nog tvungen att säga den första ”Motorsågsmassakern.” Det märkliga familjeporträttet fångar mig. Storebror är ett slags pappagestalt, Leatherface någon form av hunsad hemmafru och lillebror ett slags tonårskaraktär. Så lever de sitt märkliga kanniballiv i den amerikanska södern i ett underligt dekorerat hus som jag tycker är fascinerande också rent visuellt.

Vilken är den svåraste frågan i ditt liv just nu?

– Den om att skaffa barn. Jag längtar efter det, men har svårt att åstadkomma det.

Vad är det svåraste du någonsin gjort?

– Bli vuxen. Jag vill inte gå in på några personliga tragiska omständigheter, men det är ju ett svårt projekt för de flesta.

Vad är kärnan i ditt konstnärskap?

– Jag är både bildkonstnär och författare. Uttrycksbehovet som sådant grubblar man naturligtvis ofta över. Jag tror att jag verkligen försöker reda ut saker, skapa utrymme för tankar, för att känna ett fotfäste.

När är du som mest ensam ?

– När jag är psykotisk.

Vill du säga något mer om det?

– Vi kan väl lämna det så, som en liten teaser.

Vilken är ditt livs viktigaste vändpunkt?

– Det var nog faktiskt min litterära debut, ”Stekelgång” år 2002. Då hade jag försökt bli utgiven i tio år. Efter den kom både självkänsla och livsglädje. Jag blev genast trevligare mot mina vänner.

Säg en barndomsdröm du inte längre har.

– Att bli dirigent. Musik är en stor sak för mig, jag använder mig av musik som en del av skulpturala installationer och jag har spelat fiol i många år. Men jag hade väl en fling för Herbert von Karajan. Lite originellt för en mellanstadieelev i Dalsland. Där var inte frågan ”hårdrock eller synth” på åttiotalet, utan ”hårdrock eller dansband”.

Vad tänker du åstadkomma i sommar, och under resten av ditt liv?

– I sommar är det roligt arbete, jag förbereder en skulpturinstallation till Moderna museet i höst. Och så jobbar jag med några bokmanus. Sedan har jag en dröm om att förflytta delar av min yrkesverksamhet till Japan, där jag försöker vara så mycket som möjligt.